Jag vet inte riktigt, tror jag. Varför jag just nu återvände till denna sida efter alla dessa år.
Ändå vet jag. Väl nog för att förstå. Med tårar rinnande nedför mina kinder. Snyter mig gång på gång men det upphör inte.
Med Samadhi (första filmen) på YouTube, i lurarna.
Känner mig så jävla patetisk. I ett illusoriskt fängelse av känslor. Människokroppen. Jaget. Med gråten.
Så hungrig. På kramar. Närhet. Så patetiskt ensam i känslan. Ledsen varje gång jag påminns om illusionen om separationen.
Sämsta inlägget ever..
Men jag accepterar att det inte blir bättre än jag gör det. Inte värre än jag gör mig.
Jag är så galet imponerad av mig själv på så många vis så att jag sitter här helt ihopbruten, ihopkrupen, ledsen och förtvivlad är så jävla frustrerande när jag inte vet varför jag gråter.
Ändå vet jag. Någonting läker. Sår som aldrig läkt slits upp och blod som aldrig runnit byts ut mot detta fria flöde, smakar salta tårar i min mun.
Påminnelsen av alla kramar jag alltid velat ha. Kanske inte bett om. Kanske inte ens vetat att jag behövt. Jag har misshandlat min kropp med alla dessa män. Som misshandlat vidare. Och vidare. Tills jag själv förstod. Att det var jag själv som stod bakom varje handling som jag lät någon annan göra mot mig. Eget ansvar..
Insikt. Lärdom. Erfarenhet. Historia. Självilsk istället för självisk.
Action baby. Ta dem. I passivitet. Inre action sker i stillhet. Meditation. Kanske tårar och intimitet.
Läk fina du. Fina jag. Puss och kram på dig ♥️
