Tisdagskväll. Sommar. Jag sitter stationerad på ett tak. Lyssnar på livespelningen mitt över gatan. Det kunde blåst mindre.
Solen står lågt på himlen, går snart ned bakom husen. Människor överallt i vår lilla trästad. Trivs. Staden vi alla drömmer om, i hemlighet.
Pulsen, nyförälskelsen, förälskad på nytt i den lilla staden som sover. Just vaknat. Trär luvan över huvudet, burrar upp sjalen, en lätt rysning av kylan som biter sig genom mina kläder.
Applåder, mer musik, fler låtar.
Takpoesi på ballen. Balkongen som så kärt ligger i så mångas hjärtan. I mitt hjärta. Vi kunde fylla den med så mycket kärlek. Om vi kunde. Vi kan. Vi ska. Sällan har jag längtat efter den så starkt. Samtidigt stilla. En stilla väntan. Funnen.
Publiksång. Publikkör. Handklapp och åter är artist och åskådare ett. Stämningen smittar av sig. Sprider sig rätt över gatan. Till taket där jag sitter stationerad på en barstol, hängandes över räcket. Delar värmen.
Tar på mig ytterligare en tröja. Luva över mitt huvud. Effekten av när kyla och värme slår emot varandra. Möttes. En dag. Imorgon.
Luftelement som vi kallar dig. Du och jag på vår balkong. En dag i juli. Ljuvlig. Instrumental poesi når mina öron från andra sidan gatan. Blåsinstrument. Luftinstrument. Du.
En stilla solnedgång som skyms aningen av en molnklädd himmel. En naken fantasi. Påklädd. Påklätt.
