Under mitt paraply y y, bella bella 😉
Härliga sommarsol
kontra ett blött regn
Jag tar gärna och fäller ihop mitt paraply för sakens skull
för säkerhetskull
för att kunna få känna det blöta, främst i min hårbotten
kallt det kalla mot min hud
alla levande droppar
som livet
som mig
tacken blev en samling
allt på en gång i pannan
allt på en gång
Tanken slog mig
igår
och idag
och i förrgår också förresten
regnet, musiken, takten, instrument
toner av livet
När slutar man tvivla
när börjar man?
När vet man att man faktiskt funnit sig själv och inte någon annan
sig själv genom någon annan
eller någon annan i sig själv
När vet man?
Allt slog mig
verkligen
verkligheten
framtiden
presens och futurum
och dessa två tillsammans
En sommar och en tjej
med dig
jag tror jag ska skriva det där brevet till henne
till mig
för mig
Det känns alltid så mycket bättre i efterhand
vare sig det var ett tragiskt eller underbart minne
så känns det alltid så mycket bättre sedan
Främmande att livet kan kännas så passivt och sprudlande på samma gång
hur känslan kan vara så vilsen och självklar
så säker och osäker
definitivt och diffus
Äh, det kändes som om orden skulle flöda precis lika så som regnvädret just nu gör på marken utanför. Men hur kunde jag tro att något invecklat kunde bli utvecklat i något självklart..
Någonting säger mig att jag borde lära mig uttala definitionen av det definitiva i det här sammanhanget. Bubbla på, och bubbla det där vattnet till ett bubbelbad. Virvla och viska vackra saker i mitt vatten, frys in utan att frysa ut men håll dig varm.
Blås ut ljuset, men håll det brinnande. Jag såg den där lågan tändas på nytt åter och åter igen. Jag minns inte om det bara var en dröm. Det behöver inte vara så bara. Blås ut, andas in. Ironiskt nog är det precis vad det här handlar om.
Jag försöker, jag gör det. Men ibland tvivlar bara för att det inte gäller mig. Jag hatar att behöva säga det men jag älskar att.. För första ordet hatar jag någonting, men det är inte hat.
Den känsla som infinner sig i mig när jag tappar orden är den mest exakta definitionen av det mest definitiva jag kan känna just nu. Jag vet inte ens om den meningen hade något som helst korrekt i sig mer än budskapet om förvirring. Bra, i sådant fall, för det var en gång..
Vad är det första spontana som du kommer att tänka på, som du vill berätta för mig? Varför tror du att just det kom till dig? Vad var det bästa med det du just berättade? Varför? Vad var det sämsta?
När tror du att den där texten blir klar, fullständig, något så när?
Jag tar en dag i taget utan att egentligen ha tålamod till en enda. En blir två blir tre och tänk. Tänk! Sluta gnäll..
:/
