Jag vill inte ta en kaka
jag vill ha en kaka
ta tillbaka min kaka
kakan
Karin

Vi vet alla hur kort livet kan vara, hur väl vi ska ta tillvara på allt och uppskatta varandra. Ändå krävs det mirakel eller tragedier för somliga av oss att vakna upp..

Jag känner inte att jag tar saker för givet, eller kastar bort viktiga saker för annat obetydligt. Jag försöker visa uppskattning och ge kärlek.. ändå känner jag nu, när tragedin slog mig rätt över käften, fick mig att tappa både mitt fotfäste och verklighetsuppfattning på en och samma gång, tappa mig på tårar, kom på mig själv, att ta dig för givet, att du alltid skulle finnas här, som du alltid har gjort, och alltid skulle göra, något annat tillhörde inte min verklighet.. men nu.


Känslan av att ena sekunden krypa ihop i ett hörn i soffan, frusen, skälvande, med smak av salt på min hud, i min mun, trillar du ner för mina kinder, i form av tårar.. och i andra sekunden – förnekar jag allt. Du finns, och visst finns du – men i den kropp som vi alla såg dig genom, minns dig i, lärde känna dig som, får vi acceptera som ett minne blott!

Men du lever här och nu, skrattande precis så fånigt som vi alltid gjorde tillsammans. Ler.. Håller tillbaka den smärta som detta orsakar, för jag orkar inte släppa på allt, tar det lite i taget, en tår i sänder, en dag, en stund, ett tu tre.. Hålla andan, orka le, tänka tillbaka, för att tillslut inte orka hålla, ihop, ta det där djupa andetaget och samtidigt tappa. Tappas på av vad salta tårar heter, innebär..

Kaaaarin!! (skriker!) <3

Lilla Kakan, min Karin, din Karin, vår Karin! Ordet “varför” kommer självklart ständigt klinga i våra huvuden för all evig framtid..

DET GÅR VERKLIGEN INTE ATT FÖRSTÅ!!

Kära Karin! Älskade vännen! Underbara helt jävla förbannade fina duu, det finns ingen död!!

Tack för vårt fina oss, det “vi” som var du och jag och som jag fått dela så mycket lycka och glädje med. Precis som vi senast talade om, så har vi verkligen enbart glada minnen ihop, vilket verkligen känns som ett privilegie, något så sällsynt – som du!

Jävla skit! “Dö ung, bli ett vackert lik” – när den förbannade klyschan blev till verklighet..

Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.. orden kunde aldrig vara mer talande än nu :'(

..och vem fan gav dig rätten att göra dem till verklighet! *så ledsen*