Är det en fin egenskap att tro gott om människor?
Eller är det en fantasifull fantastisk förrädiskt falsk förförelse i mitt eget sinne?
Jag mår bra av den så länge jag lever kvar i tron
som inte är sann
som blir en falsk förhoppning av någonting som inte finns
mer än i min hjärna
i min fantasi
besvikelsen är definitiv
och hård
Jag tror att jag spelar mig själv ett spratt
ibland
ofta
allt för ofta och ändå känns det så sällan
så sällan, att varje person som jag
samtidigt som jag försöker sänka mina höga tankar om någon
höjer
sänker mig själv
tappar kontrollen över mina tankar
skenar
förvirrar
för att när jag fått rätsida på sanningen
som alltid knackar mig försynt på axeln
inser min egen storhet
i vishet
visdom
sälldom
ungdom
barnsligt
omoget
förstrött
och vekt
Jag viker mig dubbel av obehag inför dessa människor som inte kan tala ur skägget!
Vanligt
Ovanligt vagt
och ja, jag hade som vanligt för höga tankar
om någonting som jag inte förväntade mig någonting av
en komik
ett komiskt sammanhang
två
inget sammanträffande
men samma person träffade mig två gånger och jag kom inte undan
mig själv
dig
jag undrar
