Jag är inte utbränd och inget tillfälle har brunnit inne. Jag har tagit vara på, tagit på, kanske lite väl, bra, för dem, men inte för mig.
Men sanningen är att jag inte bara känner mig bränd, utan verkligen är bränd, inifrån och ut, av uttryckt trångsynthet utan insikt, utan omtanke. Ändå har denna undran om, om, alltid varit svaret på den självklara fråga som aldrig skulle behövt ställas.
Omformulera och släck inte elden, lusten, och låt alla de känslor av att känna sig bränd sluta brinna inne. Förkolna, askan efter det som jag brann för, de som jag brann för, dör, dog. Askan, jag låser in mitt hjärta i en ask.. Fråga mig inte hur jag egentligen mår!
Du är inte tuff när du gråter, men jag är inte tuffare när jag inte gör det. Ingen behöver känna sig bortglömd när man är ihågkommen. Ingen ska behöva känna frånvaron i någons närvaro.
Ett brutet löfte och brustet hjärta!
