Ibland har jag svårt att förstå
att jag själv valt det här
ibland tappar jag tron på både mig själv
och mänskligheten
ibland känns det som en evighet sedan
ibland känns det som om känslan finns där en hel evighet
ett evigt tjatande
ett evigt upprepande
Vad är det jag inte fattar?
Förstår!
Magkänsla på magkänsla och ändå lever jag i denna goda tro
som alltid sågar mig vid anklarna
de som vänder kappan efter vinden
de som inte var de man trodde
den känslan man trodde man hade men som inte var på riktigt
på låtsas på riktigt
en värld full av fällor
lätta att snubbla i
stupad
stympad
skalad
naken
bortgjort
och förnedrad
det jag inte orkar
mitt eget liv
mina egna val
skyll dig själv
och gör inte om det för då får du skylla dig själv igen!
Skuld, skam och skandal
men någonstans uppskattar jag att jag äntligen gråter
Tack London Grammar för inspirationen
så jag inte blir för söt
jag menar, så jag blir lite salt 😉
🙁
