Kanske jag i min ensamhet (läs enaståendehet!) skulle författa ett helt vanligt blogginlägg. En beskrivande text. I sådant fall skulle jag börja såhär:
En poets djupa intryck på sig själv genom sina insiktsfulla tankar, placerad på en balkong med utsikt över en uttryckslös innergård. Eftermiddag. Utan mat. Med lättfödda idéer om en hunger efter mer. Gav vika. Jag gör som jag vill. Luktar illa. Smakar gott. Ser bra ut. Känns skönt. Oansvarig och skamlös. Fräck. Fräna tankar och minst sagt tuff som röker utan att vara beroende. Ryker ihop med mina egna värderingar som skiftar drastiskt mellan att ta hand om mig själv utan att ta något ansvar över vad andra ska tycka. Ett självförtroende bräckligt nog för att bry sig om hur man uppfattas utifrån. Ytligt skadad. Innerligt förtrolig och otvungen till att hålla något hemligt. Konfidentiell. Privat utan att uttrycka sina innersta känslor. Intima ord om en gedigen genuin känsla. Ren. Äkta. Falskt opåverkad. Påverkad men oberoende. Ett konkret bevis på den definitiva sanningen om att jag inte kan skriva ett helt vanligt blogginlägg. Vem bryr sig. Inte jag.
Självkänsla. Utan att vara ensam. På egen hand. Klarar mig bra. Mår som jag förtjänar. Bra häng. Skön lördag. En beskrivande text som jag skulle avsluta såhär: Kunde mått sämre 😉
Det här var min bröllopsvals!
