Medan jag återigen går igenom mitt förflutna, en gång till av alla gånger. Van vid att tänka igenom, före, under tiden, efter. Känslan av att vara eftertänksam innan saker sker och att där efter läsa det förflutnas manus innantill, lära mig det utantill ända till det är dags att släppa taget och gå vidare.

Kontrasten mellan att jag sitter och läser gamla dagböcker, skrivna för mer än 10 år sedan, författande om det förflutna, ej förslutna men i tanken de ibland förskjutna insikterna

OCH

..han som inte hunnit springa ifatt sig själv, sina tankar och känslor. Som överöses av förolämpningar och lovord om avståndstaganden av sitt eget kött och blod, för att han för första gången i sitt liv satt sig själv i första hand. Var finns då tacken för allt det han gjort, för alla andra, i alla år dessförinnan. Ingen kommer någonsin att tacka dig för det du gjorde när den dagen kommer då du upphör att göra det, så. Det upprör, dem, men du försöker bara rädda, dig. Björntjänster dig förgör, hör upp, innan det är du själv som upphör. Tar ansvar över dig själv och förhindra att du själv dör – uppför er och akta de du älskar!

För vad är egentligen kärlek när det mesta som spelas upp är rädslor, anklaganden, dömanden och avståndstaganden på grund av en annan människas aktiva val i dennes liv. Inget av det skadar någon, bara den, i tron, egotrippade, spegelvändning, sårar med vilje, för att straffa. Det tar precis så bra som ni hoppas och om det inte var er avsikt har ni ändå skadat honom för att han för första gången i sitt liv valt sig själv i första hand och tillåter sig att må bra.

När den tunga känslan av att bli utbytt, bortbytt genom otrohet som upprepats de senaste femton åren byts ut mot ovillkorlig kärlek och uppskattning, straffas av de sina som tycker sig veta i vilka avsikter de kan ursäkta sig bakom, i sina handlingar, med sina uttalanden, dömanden.

Livet är rättvist.. och kanske orättvist. I vilket fall som helst så tror jag ändå att vi möter det vi ska. Just nu sitter jag i en situation där jag mår bättre än jag någonsin kan minnas, med en person jag älskar högre än jag trodde var möjligt, som dessutom älskar mig lika högt tillbaka. Mitt i detta, istället för att försöka förstå vad det är och varför han möter sitt öde, ska jag vända frågan tillbaka till mig och försöka finnas där precis så som jag önskar att han fanns för mig. Tyvärr har jag väldigt svårt att förstå, eftersom känslan hela tiden blir inåtsluten apati. Min magkänsla skriker och/men jag vet inte ens vems känslor det är jag känner.

Frustration, inre krypningar av känslomässiga strypningar. Jag frågar när jag inte förstår och när jag inte förstår får jag bara skit för det jag frågar. Än mer frustration, når inte fram. Livet gav oss vänner i vårt hem som hjälper honom. Jag orkar inte gråta tårar som inte är mina, men jag mår så fruktansvärt dåligt av att se honom förlora sig själv i kampen om att ta reda på vem han verkligen är och vilka som finns där. Tillsammans, en, utan, två, ensam tvåsamhet och par i självständighet.

Livet ska vara rättvist, men så som ni gör nu är rätt ovist.

Mer kärleksfull energi till att allt detta blir som det ska och giv styrka till alla de tuffa beslut som kräver klar känslomässig närvaro!

<3