Totalt hjälplös. Känslan av att allt hänger på dig, när du inte har någonting att säga till om. Det där om att allt ska ske av en mening, känns just nu aningens avlägset. Långsökt. Ej konstruktivt. Ingen att anklaga. Situationen ansvarar oansvarigt över hur det blev. Ingen att skylla. Man skyller sig själv. Jag får nog skylla sig själv utan att det är mitt fel.
Idag orkar jag inte, hålla ihop. Imorgon, tar jag nya tag. Ikväll tar jag några timmar av.. Tillåter mig tacksamt att vara svag, för en gångs skull. Det var länge sedan jag grät. Det var länge sedan mina ögon fylldes av så mycket tårar innan det rinner över, så jag inte ser, vad jag ser. Skulle se. Blicka tillbaka. Se framåt. Titta inåt. På dig själv. Varför blev det såhär? Hur blev det såhär? Tiden. Känd för att läka alla sår.
Han vill, försöker. Jag gråter. Inte speciellt konstruktivt det heller. Var. Dåtid. Var -någonstans? Gick vilse, i känslan.
Stänger av en stund och pluggar istället in hörlurarna, med vår dansmusik, i öronen. Lyssna och minns, varför saker och ting sker. Vilken mening som hör till vad. Ändå får jag inte ihop anledningen till..
Varför faller allt, isär, när jag bryter ihop.
Saknar personen, en kär, som får mig att hålla ihop.
