Jag vill inte känna såhär. Men snart har det sista sugits ur mig. När flera år tillsammans verkar vara på stadig nedräkning till att bli noll, känns det outhärdligt att slitas mellan hopp och förtvivlan, när allt i slutändan hänger på mig, fast ändå på dig..
Det är jag som ska orka, jag som inte längre orkar, jag som inte orkar orka och desto mer jag tänker på det desto mindre vill jag tänka på det.
Allt på en gång och allt känns verkligen som ett enda stort kaos. Jag känner mig så orkeslös och hjälplös, tröstlös och meningslös. Livet har sällan gjort sig såhär mäktigt genom att verkligen bevisa sin storhet, genom att styra med järnhand och det är bara för mig att gilla läget. Men trots att det känns så, så är det ändå jag som gör mina val, det är jag som bestämmer och det är just det som just nu känns så fruktansvärt jobbigt att jag inte vet vad jag varken ska välja eller ta vägen.
Det var länge sedan jag skrev ett blogginlägg för reflektionerna och mitt meditativa tillstånd infinner sig nu för tiden allt oftare i det vardagliga livet. Just nu känns dock det tillståndet extremt avlägset och jag vet varken ut eller in. Tiden står still och ändå går den. Jag har liksom kommit till den gränsen att jag inte ens orkar tänka på det, för när jag gör det får jag panik. Ångesten, den som har varit så långt bort kom och knackade på min dörr och helt plötsligt kan jag inte minnas hur det var utan den.
Jag känner inte att jag kan skilja på alla känslor just nu. Jag får inte det stöd jag verkligen skulle behöva. Varför sitter jag här, här, just nu? Klarar mig själv? Får klara mig själv, tydligen.
Tag dig samman! Pulsen trycker i bakhuvudet och jag har ingenting att plocka ordning på, för att ta mig samman. Problemet är att jag inte förstår, känner skillnad, vet, vet vad jag ska kunna, vet inte alltså.
Håll ihop.. äsch jag förstår inte ens innebörden av de orden. Jag orkar så lite att jag inte ens orkar skriva klart eller avsluta på något vis som känns meningsfullt. För vad är meningen med detta?
