För ovanlighetens skull ska jag ge mig på ett lite mer vanligt blogginlägg, eller kanske mer en argumenterande text. Om djur. Eller kött, som många känns vid dem…

Ja, det verkar inte bättre – alltså att jag har blivit vegetarian! Trodde du verkligen att det var riktat mot att; det inte verkar bättre än att många känns vid djur som kött och inte djur som djur. Levande eller död. Spela kvitta. Big deal? Snarare Big Meal!

Jag omformulerar meningen.

Nej, det verkar inte bättre. Ordpolis. Min egna bästa kritiker när det gäller de sämsta ting. Allt det bra gör väl ingen nytta att lägga energi på. Ansträngning. Jobbigt. Orka bry sig. Vem bryr sig om sig själv? Vem bryr sig om mig. Det är ingen fråga. Ett vanligt påstående.

Ansträngd och jobbig. Krysta och en vegan är född!

Varför bryr du dig? Jag tycker snarare att frågan skulle vara varför bryr du dig inte?

Vänta lite nu, skulle inte jag skriva “ett lite mer vanligt blogginlägg” – som vanligt går det sådär. Men bra. Fine. Då säger vi så.

Hur var det nu förresten. Du har alltså blivit vegetarian? Ja, det har jag. OCH skäms gör jag för att inte ha vaknat upp tidigare. Men bättre sent än aldrig heter det väl. Det är ingen bortförklaring, eller något inlindande för att det ska låta bättre i era öron eller för att jag ska verka bättre i era ögon, trots att jag ätit kött fram till bara för tre månader sedan. Bättre sent än aldrig är helt enkelt bättre sent än aldrig.

Den precisa känslan bakom detta blogginlägg kom till mig för nästan exakt en vecka sedan då jag, tillsammans med några köttätare, satt till bordet och åt middag.

Jag har innan dess, faktiskt redan vid min första RIKTIGT MEDVETNA vegetariska måltid, reagerat på nya friska och framförallt uppvaknande tankar kring köttätande. Jag testade vegetariska hamburgare och insåg att köttet som jag trodde var hamburger-rättens huvudingrediens och essens, inte var det. Sedan den dagen har jag varit vegetarian. Som snabbt övergick till att även äta mycket veganskt.

MEN med handen på hjärtat ska jag villigt erkänna att jag häromdagen åt “vanlig” smörgåstårta som innehöll räkor och tonfisk. Jag hade nämligen ett par dagar tidigare testat några sillbitar och tyckte faktiskt att det var gott, vilket jag inte trodde att jag skulle tycka eftersom själva vetskapen om att det är dött jag stoppar i munnen äcklar mig.

Äckelkänslan av att stoppa något dött i munnen infann sig redan efter en vecka som vegetarian. Det trodde jag inte. Eftersom jag ju i hela mitt tjugonioåriga liv innan stoppat döda djur i munnen, tuggat och svalt. Punkt. Känslan av att ha en klump i halsen. Sväljer saliv..

Sista punkten i bikten är lite tragikomisk då jag i kraftigt alkoholiserat tillstånd på Dansbandsveckan på Öland kände lukten av spagetti och köttfärsås när jag gick förbi en campingsstuga. Blev sugen, kände att jag var hungrig och frågade helt enkelt om jag fick smaka en tugga, vilket jag fick. Mums. Fillibabba. GULP! Jag har kött i munnen! Sedan infann sig onykterhetens lugnande inverkan och jag tänkte bara att; Jaja, nu är det ju ändå i munnen och uppenbarligen smakar det gott.. DOCK kändes känslan helt annorlunda när jag, efter att jag hade svalt, upptäckte köttrester i munnen. FY F*N! Jag är bara så glad att jag, avslagen av alkoholen, inte reagerade kraftigare än att högt för mig själv utbrista mitt missnöje och spotta ut köttresterna på backen medan jag gick hem mot husvagnen.

Slut på bikt. Jag har kommit på en sak. Jag är trött på att kalla döda djur som ska ätas upp för kött. Det är enbart en benämning, eller rättare sagt en omformulering, nej – inte ens det – det är ett påhittat ord för att ge det döda stycket djur du har på tallriken ett namn – kött!

Skriv djurets namn på förpackningen, dennes personlighet, ålder vid slakt, tillsammans med en bild, död eller levande – eller död och levande! Låt dina barn veta. Öppna ögonen och se du med. För du har också en gång varit ett barn som aldrig fick veta. Hjärntvättad. Just det ja, såklart även råvara, så de vet vad de köper!

Okej. Jag ska försöka binda samman detta som blev lika spontant som jag alltid skriver, helt utan planering.

Jag satt alltså tillsammans vid middagen med några köttätare. Som för övrigt valde att ta med sig en fläskfilé(!) i present/gåva(?) Kanske som “tack” för att de fick komma. Kanske var det tänkt att den skulle serveras på tallriken. Köttätarna valde att ge mig en fläskfilé trots att de visste att jag var vegetarian!! Desto mer jag tänker på det och nu när jag även skriver ner det känner jag hur ilskan växer inom mig och jag kan inte förstå hur människor tänker – ELLER INTE TÄNKER!! Förlåt att jag skriker men jag gör lätt det när det nått en viss gräns som inte är okej att pusha mig över. Det finns gränser och ni har just klivit över dem. Jag, “snäll som jag är” – DUM SOM JAG VAR – mesigt som fan rent ut sagt! Stå upp för dig och kliv för fan ut ur din comfort zon innan jag knuffar dig – HÅRT – i ryggen!

Tillbaka. Jag mottog vänligt mataffärspåsen med fläskfilén i. Ännu ett ord. Fläsk, för du är inte längre någon gris. Du är död. Mat. Akta dig för nu kommer jag och äter upp dig. Levande begravd i en värld där allt är accepterat så länge det mättar våra människomagar.

Det kändes märkligt att hålla i en påse som med sin färg dolde innehållet och veta att det låg något dött däri. Senast jag var med om det var då en av mina tamråttor dött och jag skulle bära ut henne i skogen för att begrava henne.

Exempel på råvara; Hon hette Teddie och var en snabb, liten och smäcker, ljusgrå råtta. Hon levde ett liv tillsammans med sin råttväninna Nolita i en stor bur och fick ofta vara ute tillsammans med sin ägare. Teddie somnade in i sin ägare händer på en smådjursklinik drygt 1,5 år gammal pga. sjukdom, hon föddes och dog i Sverige.

Ett till.

Han hette 0123456789 och var nötkreatur. Personlighet: Okänd. Färg: Okänd. 0123456789 tillbringade från två veckors ålder sitt “liv” i en gräslös fålla tillsammans med massor av andra nötkreatur där de utfodrades med så mycket kraftfoder att han fick frätskador på magen som förebyggdes med antibiotika, som också användes i tillväxtssyfte. 0123456789 slaktades 1,5 år gammal på ett slakteri efter att ha åkt en hemskt lång, stressande och trång sista resa med slaktbil som tog flera dygn. Han föddes och dog i USA. Välkommen till Sverige.

Inte ett till.

Det jag skulle komma fram till, var inte mycket i jämförelse med allt detta som blev. Men jag satt vid ett middagsbord med de som gav mig en fläskfilé, som jag försiktigt men framförallt respektfullt omsorgsfullt stoppade in i kylen tills den skulle åka med hem med gästerna igen.

Där satt vi och medan vi äter börjar de prata om hur god laxen de åt var. På tal om fisk började de prata om hur gott det är med havskräftor. På tal om havskräftor berättar då en av köttätarna en “rolig historia” om att kokta kräftor ju är röda men att havskräftor visst inte är det. För när de låg i kyldisken och mannen som sålde dem plockade upp en ur isbadet hajade köttätaren till när den röda kräftan, och som han trodde; kokta, plötsligt började röra på sig. Hihi. Haha.. (!!!) (???) Helt sjuka i huvudet. (Nej, okej kanske inte. Kanske var det att överdriva. För att vara hjärntvättad är faktiskt inte ens del..)

Var finns respekten för levande väsen. Min första givna tanke var bara: MEN HERREGUD STACKARS KRÄFTA!! Levande begravd utan att dö. Dödslängtan? Var går gränsen?

Sedan följde den ena kommentaren efter den andra hur mört det och det köttet är, hur det riktigt smälter i munnen och hur det kändes att skära i, tugga på. Perverst. Förlåt. Men jag mådde så dåligt ända in i själen att höra på detta. Jag ville inte skälla på någon, inte säga ifrån, inte predika, ingenting, annat än att gråta. Jag blev uppriktigt svart i hjärtat av att höra på hur accepterat det är att mätta våra magar med djurplågeri.

Snälla vakna!! Antingen, säg att detta är en dröm, eller snälla vakna upp och gör detta till någonting bättre. Bättre kan du!

Jag förstår att detta nog inte blev något speciellt uppmjukande intryck av de där vegetarianerna. Men det kom till mig. Så naturligt. Lika naturligt som känslan av att inte vilja äta ett djur du inte vet någonting om. Som dog för din hunger. Som led pga. din snålhet. För ekologiskt är alltid något men det är ju dyrare än vad kärleken är värd. Till vilket pris? Tänk, snälla tänk! Om och om igen.

Och om ni i vilket fall som helst ändå ska äta upp djuren så snälla ge dem den respekten de förtjänar. När de avlas fram, när de föds, växer upp, lever lycklig i alla sina dagar och en dag behöver avsluta sina dagar, transportera denne då med värdighet, välsigna och avsluta, be en bön och gör köttet till ett ord som är värt att användas, använd det med vördnad, med tanke på vilket djur det var, vem det var. Inte bara ett djur, utan en individ, av kött och blod, med själ, precis som vi.

Jag åt, som tidigare nämnt, också kött, ju så sent som denna vecka. Inte direkt stol, alls. Men jag gjorde det. Jag säger inte att alla MÅSTE bli vegetarianer. Inte heller att alla SKA bli. För man ska göra det man känner är rätt för mig, sig. Det jag menar är att alla BÖR bli vegetarianer. Åtminstone dra ned – radikalt – på köttätandet. Satsa på liv och inte livsberövande verksamhet. På djurens bekostnad. Men sist kvar står vi själva. För det enda vi tar med oss ned i graven är vårt jag. Låt det vara obefläckat. Gör om gör rätt. Förlåt. Dig själv. Dig deep. Depends on you. ‘n me. Us. We are all in this together.