När jag tänker efter är det inte rätt att sätta ordet “bitterljuv” som rubrik. Det är bara ljuvt. Att minnas är alltid skönare än att uppleva det, väl? För ont gör mindre ont. Skönt är skönare? Feel good-filmer tar mig ofta tillbaka till en känsla jag vill uppleva igen. Minns och tänker finna.

Jag tänker nu reda ut känslan i ett blogginlägg. För att det så sällan slår mig nu för tiden, den andra känslan, av att vilja skriva ned det.

Musiken, texten, kroppen, dansen. Den rätta känslan. Illusionen? Som en vän en gång namngav det, djävulens påfund? Om så är, vore.. Så är jag ändå övertygad om att goda känslor skall följas. Varför blir det inte så? Varför faller man in i vardagstugget och tappar allt det man så starkt trodde på? Lite som nyförälskelse. Jag är definitivt en drömmare, utan dess like. Inte så mycket av en romantiker, eller kanske är det precis
ordet jag söker?!

Vad är det jag söker? Som saknas? Komplement? Rätt eller fel väg? Sätt ord på känslan..

Om det så må vara under en, för att vara trovärdig, för kort tid, så är det åtminstone bra mycket starkare än allt det andra som jag lever i, istället för att leva för.

Känn efter och gör det och skjut skarpt i tanken!