Jag saknar ord men spyr ut mig stavelser ändå. Någonting triggar mig något fruktansvärt utan att jag förstår varför. Det är händelser i livet som dessa som utvecklar, utan att man vet varför eller till vilken nytta. Men i slutet har de alltid lärt en mycket. Det är jag och min Sill på Blädingevägen 14 och vi försöker hålla oss flytande i vår lilla bubbla. Expandera och väx, som människa, individ.
Orkar inte. Men det behövs inte för livet rullar på ändå. Sjukt jobbigt att känna energin sippra ut, likt läckor i självaste själen. Just nu är det HÄR OCH NU. Närvaro. Fantastiskt intensivt när lyckan intar första plats, sjukt intensivt när den där jobbiga känslan tränger sig på.
Lyckorus just nu är allt här som jordar mig. Hästarna på vila. Hemma på prio ett. On, off, on, off. Jag känner mig som ett levande praktexempel av glappkontakt.
Jag ÄLSKAR mitt nya hemma, med min Siilas. Men lika underbar som den känslan känns är det fruktansvärt när den andra delen av verkligheten knackar på dörren. Plötsligt drabbas jag av en enorm inombords panikångestattack. Det känns ju minst sagt att jag är levande då, men det är inget liv värt det.
