//www.youtube.com/embed/v94q6ZouWGQ
Det råder inga tvivel om att jag, trots en “dippdag”, mår bättre än någonsin. Livet vänder i precis de riktningar jag aldrig kunnat tro och inte ens hunnit hoppats på.

Vem är du som kommer in och sedan försvinner ut ur mitt liv. Känslor som kommer upp till ytan, nya som skapas, gamla som återskapats och sedan försvinner igen.

Jag försöker så gott jag kan och jag lever varje dag med så mycket sinnesnärvaro jag förmå att ha beroende på situation.

Lite lägger jag för att vila, svalna, samtidigt som jag egentligen inte har någonting att förlora på att ta itu med det direkt, på mitt vis, naturligtvisabella 😉 ..tänk så underfundigt, underbart, underligt, underskattat och under uppbyggnad <3

Det lilla jag lagt för att vila, svalna, mogna för en morgondag, är av den anledningen, för het, förr hett, rakt på sak, färskt, kanske rent av omoget och visst ska man skörda det man sått, men ha tålamod, min vän, för morgondagen är inte här än.

Ett glädjefyllt möte mellan två som blev en som jag inte har en endaste aning om hur det gick till. Hur i hela friden kan man göra saker man inte ens vet, hur kan två rörelser, i en spegelbild, vara den samma, åt olika håll, samma håll, i samförstånd och spelet kan börja.

Jag har egentligen ingenting att invända, mer än att jag har lite svårt att komma i säng, i sin vanliga ordning (oordning?)..

Tack livet för att jag lever!

Tusen tankar till alla mina änglar i himlen <3

Lollo, underbara människa. Du fyller mig med glädje, vid varje svår stund och jag tänker på dig både för att tacka, förlåta, önska och avnjuta jordelivet som du gått vidare från. Du är min stora inspirationskälla och vägledare i både nöd och lust, sorg och glädje. Tack för att du FINNS!! För lycka är att finnas till och lycka är att känna, och jag känner dig, i min kropp och själ – och framför allt i mitt hjärta!

Karin, min lilla stumpa. Vad gör du nu? Var är du nu? Du försvann så fruktansvärt hastigt, plötsligt och du lärde mig om döden, livet efter detta. Du lever starkt i alla våra minnen där vi skrattar, bryter ihop i en hög på golvet och kippar efter luft över någonting som är så hemskt tråkigt att det blir roligt, högsta nivån på låg humor. Älskad och saknad, rörd och berörd. Jag känner på mig att du nu är en fager fragil fjäril vars vingslag startar en orkan i öknen för att påvisa sin storhet i det lilla.

Zebastian, kära, älskade, underbara, vackra! Du är så vacker att det gör ont i hjärtat på mig och det är precis så jag ska minnas dig.. även om sista stunden tillsammans med dig var en av de mest hjärtskärande minnena jag kommer att bära med mig. En viktig del i en värld av ytlighet, men för mig är du djupt omfamnad av kärlek och värme, självsäkerhet, stolthet, av allt det du förtjänar.

Det är för dig jag gråter! Det är så nära från det att vi sade hej då, (farväl, på återseende) jag älskar dig! Jag blöder för dig, för mig, för oss, för det vi hade, fortfarande har. Jag tillåter mig inte ens att känna, på riktigt, helhjärtat, för att det är för jobbigt. Det här är också första gången jag ens skriver ut vad jag tänker, för att jag inte klarat av att sätta ord på mina känslor. Kanske inte velat..

Jag har svårt att få ord till mig när jag tänker på dig, och så fort jag sätter ordet “dig” om dig, så tänker jag “oss”, vi, ett tecken, att det fortfarande är. Jag hoppas du har det bra, klart jag vet att du har, ändå svider samvetet som tusen nålar, om jag haft en fysisk själ, över alla skäl, över dig, oss, jag stal ditt liv, du var inte ensam, jag var inte självisk, jag var där. Du var, och är, det vackraste mina ögon skådat. Men också något så skadat. Jag längtar till vi ses på andra sidan! Jag kommer alltid att älska dig innerligt. C hälsar! Puss hjärtat <3

*
//www.youtube.com/embed/B-OoisekXIA//www.youtube.com/embed/8rq-DfIhAEA