Text kopierad ur min fysiska dagbok, 29 december 2017:
Det är faktiskt himla läskigt att ha träffat en så underbar människa i mitt liv. Helt plötsligt blir jag sårbar på ett helt nytt sätt. Det här är någonting som jag aldrig tidigare har fått uppleva – jämlikt utbyte!
Plötsligt är jag nybörjare på mig själv, det jag gör och hur jag upplevs. Snart är det nytt år och jag ägnar de sista dagarna av år 2017 till att bejaka en mjukare framtoning av mig själv. Svårt? Njae, men jag inser hur galet omedveten jag är om vissa av mina sidor. Hur taktlös och okänslig jag kan ses och upplevas av stackars dig som vänligt lyssnar på mitt pladder..
Att se sig själv. Mig själv!
Plötsligt slogs jag av en känsla av att vilja gråta och bryta ihop men jag hejdade mig tvärt i sällskapet eftersom känslan kändes så djupt rotad inom mig själv. Efter att ha sårat dig genom min tanklöshet så kan jag inte försätta dig i en situation där “du får trösta mig” för det känns bara egotrippat. Kom karaktär! Håll din disciplin!
Jag får verkligen möta en känsla av medvetenhet i att inte vara odödlig. Precis som så tydligt beskrivs i boken jag just nu läser “Vägen till lycka” skriven 1962, är det döden som gör livet på jorden så betydelsefullt och kraftfullt i alla dess detaljer, eftersom det är tidsbestämt.
Jag tänker inte acceptera “rädslan av att mista”
utan istället njuta av “tacksamheten för att få”.
Vi vet ingenting om vår angivna tid på jordelivet, så därför ska vi känna tacksamhet istället för rädsla!
OCH – jag är så tacksam för det här jag får uppleva. Det är skönt och behagligt med kärlek men det gör ont att såra.
Lärdom: Smärta är bra, för en gångs skull orsakad av mig själv. Vilket är påverkbart. Jag kan bara ändra mig själv. Bli medveten och ta smärtan som en lärare till att bli en bättre människa. Njut på vägen, i vardagen, på den här tiden på jorden!
