Jag tycker verkligen om dig,
det gör jag verkligen.
Men märkligt nog verkar jag tycka mer om
dig
när jag hör den där musiken
som fyller mig med känslan av “romantisk komedi” och jag inser då plötsligt hur jag kanske varit kär i känslan
och inte dig(?)
i drömmen istället för verkligheten.
För i verkligheten är jag skurken
den du bråkar och skäller på
fast egentligen är det jag som bråkar och skäller på dig
för att du får mig att känna mig dålig
sämre
inte tillräckligt bra
inte som jag förtjänar
önskar
vill.. (!!)
Du tror aldrig på mig
för att du inte tror på dig själv
och visst behandlar vi andra som oss själva.
Den förlängning av oss själva som nog många inte vill kännas vid
Sanningens stund
då rättvisan skall skipas
då du inte längre kan vara den du tror att du är utan den du faktiskt bevisligen är
genom att göra som du gör
för handlingarna är starkare än ord
och utan symmetri med det vi säger och det vi gör är den definitiva obalansen ett faktum
pinsamt synlig
naket avslöjande
och ensam står vi med våra sämsta sidor utan någon att skylla dem på.
När jag senast stormade ut genom den där dörren
slängde mig in i bilen
och för en sekund tvekandes
startade motorn och åkte raka vägen därifrån,
det var
då jag verkligen förstod hur illa jag gjort mig själv som inte förstod bättre.
Jag ville inte “ge upp”
för det var så det kändes
allt så overkligt verkligt och sant
och skulle jag ge mig av fick jag känslan av att jag gav upp att försöka förstå.
Nu med perspektiv
förstår jag att jag var förblindad av tanken
inbillningen av den där romantiska komedin
danskär och avdomnad
känslomässigt handlingsförlamad
apatisk i min alldeles egna romantiska tragedi
Nu har jag vaknat
på avstånd
kapabel att se
känna
förstå
Nu är det bara att fortsätta leva utan att försöka förstå
för försöka duger inte
antingen så är det
eller inte
antingen förstår man
eller inte
Jag förstår att jag inte visste bättre
men det gör jag nu
Tack
jag behövde verkligen den där kallduschen
Vakna med en kalldusch
Klarvaken!
