Idag är det klarblå himmel så långt ögat kan nå, solen skiner och livet känns så mycket lättare att ta itu med. Trots några snedsteg så tänker jag ta mig tid för ett par timmar i solen, för bara mig och mig.

Jag ska försöka att se på det här som om jag fallit av min cykel, för då är det bara att resa sig själv, och cykeln, upp igen och bekymmerslöst trampa vidare.

I och för sig så skulle jag nog inte kalla det ett fall.. snarare att det inte finns någon luft i något av däcken, växlarna är trasiga och automatiskt inställda på högsta, då det borde vara lägsta, och styret är skevt och sitter löst. Ändå fortsätter jag mitt febrila trampande, om och om och om igen. Jag har den där underbara musiken, som fyller mitt sinne, att tacka, från musikspelarens hörlurar som spelar i mina öron.

Om de opumpade däcken vore en ädelsten, vore den trasiga, alldeles för höga växeln ett blodsband och det skeva, icke åtsittande styret – plikten som kallar. Då vore den ljuva musiken i mina öron alla de underbara vänner som troget finns vid min sida, väntandes och förstående, att deras tjej faktiskt trampar på (nog i sakta mak, men hon trampar på!) ..och en vacker dag så kommer hon att nå en verkstad där hennes cykel kan bytas ut till en annan, en helt ny

en tandemcykel

Den ska vi trampa på tillsammans!