När känslan blivit så överväldigande att mitt undermedvetna kräver att få skriva av sig. När dimman inte lättar av sig själv. När känslan (för första gången?) är den rakt motsatta. Dagen då jag förstod mer än jag någonsin tidigare gjort och samtidigt inte har en susning om någonting. Sunt förnuft? Förnuftigt sunt?
När ingenting längre gör det samma så länge jag alltid får vara med dig. När ingenting längre är det samma som när jag bara hade mig. Oförståndig eufori i en oförklarlig kärlek där två själar möttes utan att ha en aning om vem den andra egentligen var. Med full koll utan att behöva se. Bara genom att känna, efter, före.
Alltid en speciell plats i mitt hjärta oavsett utgång i denna ingång av intrång på allt vad förståndighet är. Innefattar oss. Ingen fattar. Inget fattas. Älskvärt provocerande! 😀
..och jag vet att du bara är avundsjuk 😉
