Isabellas blogg

Text kopierad ur min fysiska dagbok, 29 december 2017:

Det är faktiskt himla läskigt att ha träffat en så underbar människa i mitt liv. Helt plötsligt blir jag sårbar på ett helt nytt sätt. Det här är någonting som jag aldrig tidigare har fått uppleva – jämlikt utbyte!

Plötsligt är jag nybörjare på mig själv, det jag gör och hur jag upplevs. Snart är det nytt år och jag ägnar de sista dagarna av år 2017 till att bejaka en mjukare framtoning av mig själv. Svårt? Njae, men jag inser hur galet omedveten jag är om vissa av mina sidor. Hur taktlös och okänslig jag kan ses och upplevas av stackars dig som vänligt lyssnar på mitt pladder..

Att se sig själv. Mig själv!

Plötsligt slogs jag av en känsla av att vilja gråta och bryta ihop men jag hejdade mig tvärt i sällskapet eftersom känslan kändes så djupt rotad inom mig själv. Efter att ha sårat dig genom min tanklöshet så kan jag inte försätta dig i en situation där “du får trösta mig” för det känns bara egotrippat. Kom karaktär! Håll din disciplin!

Jag får verkligen möta en känsla av medvetenhet i att inte vara odödlig. Precis som så tydligt beskrivs i boken jag just nu läser “Vägen till lycka” skriven 1962, är det döden som gör livet på jorden så betydelsefullt och kraftfullt i alla dess detaljer, eftersom det är tidsbestämt.

Jag tänker inte acceptera “rädslan av att mista”
utan istället njuta av “tacksamheten för att få”.

Vi vet ingenting om vår angivna tid på jordelivet, så därför ska vi känna tacksamhet istället för rädsla!

OCH – jag är så tacksam för det här jag får uppleva. Det är skönt och behagligt med kärlek men det gör ont att såra.

Lärdom: Smärta är bra, för en gångs skull orsakad av mig själv. Vilket är påverkbart. Jag kan bara ändra mig själv. Bli medveten och ta smärtan som en lärare till att bli en bättre människa. Njut på vägen, i vardagen, på den här tiden på jorden!

När jag läser föregående inlägg och inser att jag redan hade glömt bort att jag skrivit det.

Jag trodde att jag tänkt skriva men avstått för att känslan var för hipe:ad och för tidigt att säga något om.

För att nu sitta på min fortsatta resa stenhög av mina egna måbra-hormoner.

Fast de är inte bara mina eftersom jag valt att välja delad glädje då det är dubbel glädje.

Att må bra tillsammans känns ju så mycket bättre eftersom man får chansen att höja varandras energier till en nivå utöver sin egen förmåga.

Energisk balans som lugnar, stimmar upp och förlänger den känsla jag saknat av att vara danshög.

Jag visste inte att jag saknat detta eftersom jag längtat efter någonting jag aldrig upplevt.

Tron försätter berg och drömmen om karma har slagit in.

Ta lärdom av ditt förflutna, önska dig innerligt om framtiden medan du njuter av nuet och innan du vet ordet av har någonting fantastiskt oväntat inträffat, fullträffat. Så himla nice!

Det att skynda långsamt i att ta sig tid att leva här och nu!

att * 🙂

Själens spegel skvallrar så fint att till och med rädsla blir vacker. Om den bakomliggande känslan är så stark kan man till och med dra sig för att se personen i ögonen. Viljestyrka, känslostorm. Beslutsamhet, disciplin. Spärrad. Tacksam. Skönt!

Dagens insikt:

Energitjuvar. Tar för att de inte inser hur de får andra att känna sig illa till mods. När man hör sig själv börja snäsa av dem har vi en tydlig indikation på att någonting är fel. Du mår inte bra. Inte de heller. Eller jo kanske gör de det, men i sådant fall på din bekostnad. För om du konfronterar dem kommer du att stöta på motstånd. För vem vill inse att man är en energitjuv. Förnekelse in i det sista och du får bara snällt lära dig att så är det. Räkna inte med att bli bemött så som du själv försökt bemöta.

När energin tar slut, se till att inte du tar slut!

Ironiskt nog fick jag häromdagen ett meddelande från en otippad person som önskade att hen hade lika mycket energi/ork som jag verkade ha. Hen hade läst mina senaste “inspirations”-inlägg och uppfattat det så. Vilket var helt korrekt. För jag känner mig så stark när jag är stark.

Men vad man lätt missar via inlägg på nätet är att det finns sämre dagar också. För alla. För vi är alla så lika i våra olikheter.

Idag blev en dag då jag fått ta konsekvenserna av mitt mörka förflutna. Som nästan ingen vet, har jag bränt ut mig själv i relationer, vilket lett till att om jag hamnar i en liknande situation som tidigare bränt ut mig, räcker det med så lite för att jag ska bryta ihop fullständigt. Idag blev en sådan dag.

Jag vet inte om det är positivt eller negativt att jag återigen i mitt liv lyckats behärska mig och stoppa tårarna innan de bränner hotande bakom ögonlocken. För tillfället känns det skönt. Men jag väntar i princip på att känslan ska brista.

När personer som inte känner till detta “bråkar” på mig. För det känns så. Är det ändå okej. Det är en känsla som inte slår så hårt för det blir bara en påminnelse och jag får chansen att stå upp för mig istället för att göra om samma misstag.

Men när personen känner mig så väl så att hen till och med är det som utlöste katastrofen, fick bägaren att rinna över, elden att utplåna allt och slutligen lågan att slockna. Då känns det mer. Betydligt mer. Stressnivån går upp till max med hjärtklappning och allt det där som bara är att googla på för att ni ska kunna få lite mer information om tillståndet.

När du vet. Ändå gör. Frånsäger dig ansvaret. Skyller ifrån dig och gör allt det som du själv säger att man inte gör mot någon. Synnerligen inte mot mig. Då tappar man allt. Jag. Då tappar jag allt.

Två på en dag. Idag. Helt slut. Helt slut och färdig och tom och full och HELT trasig i den del av mig som försöker så att vara en bra människa.

När det enda man vill är att ha lite förståelse.

Endast utbrända verkar kunna förstå detta.

Ändå stötande jag andra innan jag själv drabbades. Ändå behandlade jag andra som jag själv hade velat bli behandlad, då. Det där med att byta fokuspunkt, från sig själv och sina problem. För att det faktiskt finns andra här i världen än DU!

OCH nu sitter jag själv, i den situation där jag förstår känslan av att inte ha orken att kunna göra någonting annat än för sig själv. Mig själv. Styrkan som försvagades. Rena energier. Smuts i systemet. Orkeslös.

Vad är en tjänst värd när det enda man önskar sig är att bara slippa behöva ta eventuella “diskussionen”, konsekvenserna, eller vad det än är.

När man inte har någon energi kvar spelar det ingen roll hur mycket energitjuvarna försöker ta. Det enda ni gör är att slå. Varenda ord slår som en smäll på käften, en spark i magen eller ren terror i själen.

Välj dina ord och din inställning väl innan du i efterhand gjort dig skyldig till att ha tömt någons själ.. och skyller ifrån dig.

Jag tycker verkligen om dig,
det gör jag verkligen.
Men märkligt nog verkar jag tycka mer om
dig
när jag hör den där musiken
som fyller mig med känslan av “romantisk komedi” och jag inser då plötsligt hur jag kanske varit kär i känslan
och inte dig(?)
i drömmen istället för verkligheten.

För i verkligheten är jag skurken
den du bråkar och skäller på
fast egentligen är det jag som bråkar och skäller på dig
för att du får mig att känna mig dålig
sämre
inte tillräckligt bra
inte som jag förtjänar
önskar
vill.. (!!)

Du tror aldrig på mig
för att du inte tror på dig själv
och visst behandlar vi andra som oss själva.
Den förlängning av oss själva som nog många inte vill kännas vid
Sanningens stund
då rättvisan skall skipas
då du inte längre kan vara den du tror att du är utan den du faktiskt bevisligen är
genom att göra som du gör
för handlingarna är starkare än ord
och utan symmetri med det vi säger och det vi gör är den definitiva obalansen ett faktum
pinsamt synlig
naket avslöjande
och ensam står vi med våra sämsta sidor utan någon att skylla dem på.

När jag senast stormade ut genom den där dörren
slängde mig in i bilen
och för en sekund tvekandes
startade motorn och åkte raka vägen därifrån,
det var
då jag verkligen förstod hur illa jag gjort mig själv som inte förstod bättre.

Jag ville inte “ge upp”
för det var så det kändes
allt så overkligt verkligt och sant
och skulle jag ge mig av fick jag känslan av att jag gav upp att försöka förstå.

Nu med perspektiv
förstår jag att jag var förblindad av tanken
inbillningen av den där romantiska komedin

danskär och avdomnad
känslomässigt handlingsförlamad

apatisk i min alldeles egna romantiska tragedi

Nu har jag vaknat
på avstånd
kapabel att se
känna
förstå

Nu är det bara att fortsätta leva utan att försöka förstå
för försöka duger inte
antingen så är det
eller inte
antingen förstår man
eller inte
Jag förstår att jag inte visste bättre
men det gör jag nu

Tack
jag behövde verkligen den där kallduschen
Vakna med en kalldusch
Klarvaken!

Att följa nya vägar som visar sig mitt framför en är viktigt att göra. En lärdom rikare. Starkare. Mer målmedveten. Säker på vad jag vill. Mer klarsynt. Följer min tillit och tar mig snabbt loss från saker som tar mer energi än de ger. Aldrig fastna. Större lust till livet. Snabbare omdömesförmåga. Klarare självrespekt.

Vi ska komma ihåg att det alltid är lättare att hjälpa andra med deras problem än att hjälpa sig själv med sina egna. Därför tar jag ständigt ett steg i rätt riktning mot att aldrig låta det bli mina – problem. Desto mer du trasslar in dig i någonting desto rörigare blir det, precis så självklart som det låter. Det att skilja på vardagsrutiner, förhållningssätt mot sin omgivning och även andras, hur man förhåller sig till varandra, hur väl man vill någon och såklart sig själv. Hur väl man behandlar andra och så igen sig själv. Hur väl man ser andra och behöver jag ens skriva sig själv.

I förhållande till.

Varför kan jag klaga på mig själv så hårt när det gäller saker jag inte kan, samtidigt som jag inte riktigt ser vilken fantastisk begåvning jag har i andra saker. Ta till vara på dig själv och det du möter i livet.

Min gåva, som just nyss kom att bli väldigt tydlig för mig, är hur väl jag kan kan stå utanför min fysiska kropp. En mental styrka uppbyggd av nedbrytande erfarenheter. Det handlar bara om hur vi ser på saker. Ordet förnuft kom just nyss att få en ny betydelse för mig när jag ett efter ett lägger till ord av stor betydelse i en typ av lista.

Det har alltid varit “tillit”. Sedan har vi “förståelsen” som jag så starkt hållit kär, men förståelse betyder inte mycket utan “acceptans”. Så därför är detta det ord som kom att betyda så mycket för mig för ett tag sedan. Den starka känsla och även tillit som föds ur acceptans är mäktigare än jag någonsin har kunnat tro. Senaste tillskottet i denna lilla mycket betydelsefulla skara är just “förnuft” som jag närmast vill beskriva som visdom i praxis.

Allt är relativt och jag är hög på morfin! (solklar överdrift men jag går på smärtstillande och känner helt klart av en märkbar påverkan i kroppen)

Särskilt trevligt är det när man får utrymme att lära känna sig själv
särskiljt

Åtskilda gånger sammansvetsade över saker som skiljer oss åt
åtskiljda

nu
tillfälligt
ingen tillfällighet att

Meningsskiljaktigheter
osårbara i felaktiga påståenden
märkbart påverkad
spårbart
osynligt

Någon sade
jag citerar:
“Den jag trodde jag var, var i själva verket bara en period i mitt liv”
Passande
Skicka vidare!

Nu är det dags
och det har det varit länge
att visa sig själv hänsyn
med uppsyn
utan synvilla
min egen skyldighet
nu
då
för alltid

Känn ingen press
andningsövningar förespråkas
Behåll ditt lugn
och fokus kommer till dig
oväntat välkommet

Nu är rätt tid för allt
eftersom det inte finns någonting annat än det vi har
här
och nu

Att handskas med irriterande ogräs kan göra det svårt att komma åt själva roten av problemet..

Med andra ord så behöver du vända din uppmärksamhet inåt
Fråga dig själv om du verkligen handlar med kärlek och bara kärlek(?)

Sanningen är den att kärleken övervinner allt,
och gör det inte det så var det helt enkelt inte kärlek.

Det var det jag som skrev
och det blir vad jag numera
hädanefter
komma att leva efter

Jag saknar ord men spyr ut mig stavelser ändå. Någonting triggar mig något fruktansvärt utan att jag förstår varför. Det är händelser i livet som dessa som utvecklar, utan att man vet varför eller till vilken nytta. Men i slutet har de alltid lärt en mycket. Det är jag och min Sill på Blädingevägen 14 och vi försöker hålla oss flytande i vår lilla bubbla. Expandera och väx, som människa, individ.

Orkar inte. Men det behövs inte för livet rullar på ändå. Sjukt jobbigt att känna energin sippra ut, likt läckor i självaste själen. Just nu är det HÄR OCH NU. Närvaro. Fantastiskt intensivt när lyckan intar första plats, sjukt intensivt när den där jobbiga känslan tränger sig på.

Lyckorus just nu är allt här som jordar mig. Hästarna på vila. Hemma på prio ett. On, off, on, off. Jag känner mig som ett levande praktexempel av glappkontakt.

Jag ÄLSKAR mitt nya hemma, med min Siilas. Men lika underbar som den känslan känns är det fruktansvärt när den andra delen av verkligheten knackar på dörren. Plötsligt drabbas jag av en enorm inombords panikångestattack. Det känns ju minst sagt att jag är levande då, men det är inget liv värt det.