Isabellas blogg

Jag vill inte känna såhär. Men snart har det sista sugits ur mig. När flera år tillsammans verkar vara på stadig nedräkning till att bli noll, känns det outhärdligt att slitas mellan hopp och förtvivlan, när allt i slutändan hänger på mig, fast ändå på dig..

Det är jag som ska orka, jag som inte längre orkar, jag som inte orkar orka och desto mer jag tänker på det desto mindre vill jag tänka på det.

Allt på en gång och allt känns verkligen som ett enda stort kaos. Jag känner mig så orkeslös och hjälplös, tröstlös och meningslös. Livet har sällan gjort sig såhär mäktigt genom att verkligen bevisa sin storhet, genom att styra med järnhand och det är bara för mig att gilla läget. Men trots att det känns så, så är det ändå jag som gör mina val, det är jag som bestämmer och det är just det som just nu känns så fruktansvärt jobbigt att jag inte vet vad jag varken ska välja eller ta vägen.

Det var länge sedan jag skrev ett blogginlägg för reflektionerna och mitt meditativa tillstånd infinner sig nu för tiden allt oftare i det vardagliga livet. Just nu känns dock det tillståndet extremt avlägset och jag vet varken ut eller in. Tiden står still och ändå går den. Jag har liksom kommit till den gränsen att jag inte ens orkar tänka på det, för när jag gör det får jag panik. Ångesten, den som har varit så långt bort kom och knackade på min dörr och helt plötsligt kan jag inte minnas hur det var utan den.

Jag känner inte att jag kan skilja på alla känslor just nu. Jag får inte det stöd jag verkligen skulle behöva. Varför sitter jag här, här, just nu? Klarar mig själv? Får klara mig själv, tydligen.

Tag dig samman! Pulsen trycker i bakhuvudet och jag har ingenting att plocka ordning på, för att ta mig samman. Problemet är att jag inte förstår, känner skillnad, vet, vet vad jag ska kunna, vet inte alltså.

Håll ihop.. äsch jag förstår inte ens innebörden av de orden. Jag orkar så lite att jag inte ens orkar skriva klart eller avsluta på något vis som känns meningsfullt. För vad är meningen med detta?

Totalt hjälplös. Känslan av att allt hänger på dig, när du inte har någonting att säga till om. Det där om att allt ska ske av en mening, känns just nu aningens avlägset. Långsökt. Ej konstruktivt. Ingen att anklaga. Situationen ansvarar oansvarigt över hur det blev. Ingen att skylla. Man skyller sig själv. Jag får nog skylla sig själv utan att det är mitt fel.

Idag orkar jag inte, hålla ihop. Imorgon, tar jag nya tag. Ikväll tar jag några timmar av.. Tillåter mig tacksamt att vara svag, för en gångs skull. Det var länge sedan jag grät. Det var länge sedan mina ögon fylldes av så mycket tårar innan det rinner över, så jag inte ser, vad jag ser. Skulle se. Blicka tillbaka. Se framåt. Titta inåt. På dig själv. Varför blev det såhär? Hur blev det såhär? Tiden. Känd för att läka alla sår.

Han vill, försöker. Jag gråter. Inte speciellt konstruktivt det heller. Var. Dåtid. Var -någonstans? Gick vilse, i känslan.

Stänger av en stund och pluggar istället in hörlurarna, med vår dansmusik, i öronen. Lyssna och minns, varför saker och ting sker. Vilken mening som hör till vad. Ändå får jag inte ihop anledningen till..

Varför faller allt, isär, när jag bryter ihop.
Saknar personen, en kär, som får mig att hålla ihop.

Snusar på din kudde. Luktar gott. Luktar du. Med typ ett helt land emellan oss känns det fysiskt rent tomt. En fantastisk känsla att sakna mannen jag älskar som älskar mig tillbaka. Den exakta drömvärld som, just precis, bara finns i ens drömmar, finns på riktigt. Tiden har både gått snabbt och långsamt. Jag reflekterar och värderar allt från olika händelser, till människor, även deras värderingar, värderas.

Jag känner mig tom och full på samma gång. Fulländad men ändå alltid med så mycket mer utrymme att fylla på med visdom. Läser, illustrerar, målar världen i rosa, målar inte upp någon falsk bild av någon utan ser istället allt, mer klart, mer självklart, mer rättvist, ser vad jag ser, vad som är.

Planen som inte blev som någon trodde, skulle bli. Jag klagar inte en sekund, mer än på lite småsaker som handlar om banala vardagspynt som inte passar in, där, i vardagen. För min, vår, vardag, vårdag(?), skall vara en sådan med guldkant!

Jag tycker verkligen det är jättemysigt att ni läser min blogg, men ärligt talat så trodde jag faktiskt inte att det skulle ske, mer, efter att de första missuppfattningarna, kring x antal inlägg, uppkom. Krånglade till det. För er. Inte för oss. För, för oss krånglar ingen till, så vidare vi inte känner för att krångla till oss lite, för en stund. För skojs skull. Kul krångel (!?)

Men hörni. Om ni ändå inte kan hålla er borta, så passa på att öppna upp och utvidga ert inre. Den inre visdom som jag tidigare skrivit om, som vi människor kan påverka, utveckla, inveckla, förgöra och förstöra. Så välj istället att förbättra det som är du, när du önskar något av någon annan. För, du kan inte förvänta dig någonting, av någon annan, som du själv inte är, har, gör. Säg mig, dig!

Jag skriver ingenting, om någonting, som ni kan veta eller tro. Ana kan vi alla, men ni har ingen aning om det, som verkligen är. Eftersom ni inte är, där. Allt känns ganska sär i det här. Alla vi ansvar bär, över vad vi lär, och när. En smula det tär, så tur för mig att jag är, så förbaskat kär.

Nej, men allvarligt. Snälla, kom igen! Vi älskar alla samma person så varför inte bara ta ödet som det kommer och acceptera hur livet ter sig. Vi ska vara där vi är, göra det vi gör, möta de vi möter och det finns lika många sätt som människor här i världen – så välj och vraka och se till att du får och ge det bästa av dig. När jag var liten fick jag lära mig att dela lika. Nu vet inte jag vad er pappa (eller mamma!) lärde er när ni var små, men oavsett vad så borde ju vi ha mer gemensamt, rent åldersmässigt, än vissa andra, lite mycket äldre (jag nämner inga namn!) Vi BORDE.. Nu kunde inte jag välja, för känslorna valde åt mig, hur mycket vi än stretade emot, så är det som det är och vad fanns det då att göra, annat än att ge sig hän och acceptera det faktum att kärlek uppstod.

Men ni ska veta en sak, och det vill jag verkligen att ni ska veta, och jag önskar att ni förstår. Med vad jag än skriver, skriver jag det av och med kärlek, insikt, ibland humor, det är min alldeles egna energiautomat som bara blir vad som blir och än en gång nämner jag det där, som är som det ska, för att livet blev som det är, nu. Jag ogillar att bli fördömd. För om ni valt att inte lära känna mig så undvik gärna att skapa er en uppfattning som skapats ur egna illusioner. Tycker det känns tråkigt, och orättvist, nu när jag tänker på det. Hur som helst. Jag hoppas, att ni mår bra.

Annars tänker jag inte på det, detta, allt som känns lite mindre roligt, mer än att när jag tänker på er så koncentrerar jag mig på att skicka över kärleksfulla tankar. Just eftersom ni är min älsklings älsklingar. Tänk på det..

Förresten så är jag ganska kul prick så skulle ni få för er att ändra er så är ni varmt välkomna in i mitt liv 🙂

Puss & kram från Bong, Sillen, C … och B

Häftigt egentligen. Häftigt förresten. Var det inte det ordet. Nej. Tufft. Tänker på dig. Och nej, då är det inte den dig som ni trott vid flera tillfällen. För bara för att jag skriver min älskade, eller liknande, finns det både manliga och kvinnliga vänner i mitt liv som också namnges på det viset. Har även katt, häst, släkt och andra hjärtliga själar omkring mig.

Nåväl. Nu var det inte det jag skulle skriva, berätta om. Jag vill bara tala om hur allt känns, bra, bättre, bäst. Mycket tack vare den DIG som ni tror. Älskar DIG 😉 Puss