Aldrig att förringa är att försöka förstå missförstånd är oskyldiga misstron, inte alls så alltså inte alls
Vad som ger vad som tar vem som helst utom jag
Hela livet handlar om att lära känna sig själv och inte andra Du lär känna dig själv genom andra Läs av deras reaktion i förhållande till din interaktion men när misstron tar rodret är det bäst att passa sig pass på akta dig för att inte försöka förstå
Jag vet skillnaden väl nyfikenhet GER är att vara (synonym) vetgirig, frågvis, forskande, undrande, intresserad, vaken Misstänksamhet i form av misstro TAR är att vara (synonym) misstrogen, tvivlande, skeptisk, klentrogen, svartsjuk, full av misstankar
Vi vet alla vart vi är på väg mot att dö Men vart vi ska i livet har ingen aning om vart vi är på väg bara vart vi är nu och se’n? tills dess tro
Misstro är livslustens värsta fiende och utan reserverade platser tränger den sig på HÅRT Kommer aldrig att kunna ta bort det fina som är VÅRT
Jag väntar inte, jag lever här och nu. Jag ursäktas inte, det var där och då. Lärdom, sälldom, tänk om. Kärlek, särlek, lärlek, köttstek.
Vem är du? Den jag är. Vem vill du vara? Det jag lär. Lär dig leva. Inte riktigt så. Men vad fan gör du? Oj, förlåt då.
Vem är det du är då? De erfarenheter jag bär. Är det den du vill vara? Kalla mig självkär. Hur lever du idag? Jag tassar på tå. Varför då? Självinsiktens domedag.. med huvudet i det blå.
Vem tror du att du är? Vad är det jag har gjort? Jag orkar inte det här. För dig i vått och torrt. Sanningen trycker sig på. Åh, så välkommen hit. Man ska aldrig sig för bröstet slå. Lägg ner din falska skit.
Jag ser sällan på TV. Det vanliga utbudet intresserar mig inte. Vanliga riktade nyheter – aldrig i livet. För varför ska jag se på någonting som någon, som jag inte ens vet vem det är, har bestämt. Lagom hjärndödande för att hålla oss fogliga och följsamma. Formbara som vi är, anpassas vi in i den mall, som var tänkt för att få samhället att gå runt, på det sätt som de bestämt, de som inte vet vilka de är.
OCH sedan har vi den ännu icke utslitna klassikern, det vi alla önskar oss, nämligen fred på jorden.. och så länge det bara är en önskan, förblir det en sådan. För vad är egentligen fred? Motsatsen till krig!? Så vad är då egentligen krig? Kan vara rent fysiskt men också psykiskt? Ett yttre eller ett inre. Alla våra inre krig med rösten som bara existerar i vårt eget huvud. Märkligt eller hur? Hur dumma i huvudet låter vi inte? Vem pratar med sig själv? Men precis så skruvade är vi. Verkligen. Verkligheten. Normalitet. Fullt normalt och verkligt är det att vi är större än våra begränsade fysiska kroppar. De vi faktiskt är, är så mycket mer, eller mindre, som vår mentalitet gör oss. Låt oss växa! Tillsammans!
Nog för att det ju blev intressant men jag kom helt från TV-tittandet som jag ju började det här inlägget om, eftersom det var vad som födde inspirationen till kvällens skrivande. Kunskapskanalen, i all sin glans, med sina extraordinärt intressanta program om människokroppen och knoppen. Något som med värdighet fångar min fulla uppmärksamhet.
Ikväll handlade det om forskning på hundraåringar och lyckan. Googla gärna vidare om saken om ämnet intresserar. Mycket tänkvärda ord om livet. En dam på 117 år sade till reportern som tackade henne för att hon medverkat, att:
” Tacksamhet är också ett tecken på lycka! “
Så vackert!
Under tiden som eftertexten rullade visades en man som sade:
“ Svaret är; Njut av livet Det finns ingen hemlighet! “
Orden slår sig in i mitt hjärta med sådan kraft att jag känner mig berusad som av ett lyckorus.
När programmet sedan var slut befann jag mig i en känsla av eufori som lät mig ta emot ytterligare fantastiska budskap. Som egentligen var på skoj, och av ren tillfällighet när jag hoppade rakt in i en talangtävling på en annan kanal och en kraftfull sångerska i direktsändning just fått så mycket kärlek av juryn och programledaren frågar hur det känns. Hon säger:
“Jag vill typ gråta.. och skratta.. och dricka champagne!”
Genialiskt!!
Reflektioner på det?
Innan jag började titta på TV talade jag med min kompatibla hälft över telefon. Han berikar mitt liv. Innan dess tjänstgjorde jag på mitt utvecklande jobb. Det berikar också mitt liv. I förmiddags lekte jag med mina älskade hästar. De precis som allt annat berikar mitt liv <3
..och det är fantastiskt vad vår kärlek till livet speglar hur vi mår. Vilken sinnestämning vi är i, vilken mängd självrespekt vi visar, hur mycket tillit vi har och hur mycket tacksamhet vi känner.
För bara några månader sedan, närmare bestämt i slutet av år 2017, hade jag flera störmoment som jag inte då förstod påverkade mig så starkt negativt. Människor, jobb, minnen, uppfattningen om min kropp, m.m. som lät mig dräneras på dyrbar energi. Jag sade till mig själv, vilket också var sant, att jag aldrig mått så bra som jag gjorde då, och så sant som det var lät jag höja mina energier och eftersom det vi sänder ut är vad vi får tillbaka fanns det möjlighet att forma fram än mer kärlek i mitt liv.
Idag har jag uppnått det bästa jag som jag kan vara och jag är den lyckligaste jag som varit. Nu!
Åter till basen. För lite informativa tankar.
Stress.. och synonymer till det: överansträngning, påfrestning, spänning, nervositet, oro, jäkt, hets, press.
Ikväll, helt omedvetet, bytte jag ut min fysiska träning mot psykiskt träning. Mental träning. Synonymer till det?
Positiv och negativ stress. Bygger upp och bryter ned. Träning, är vi överens om, är lika med “bli bättre på”. Allt träning som är bra, stärker. Så stress ska vara någonting positivt. Välj själv, för det är bara du som är du och vet bäst vad som är bra för just dig.
Men generellt mår vi alla bra av att inte skada. Tänk på dig själv. Du kan inte älska någon annan förrän du älskar dig själv. Ät inte djur. Var snäll. Ta hand om jorden, naturen, varandra. Var positiv. Förbli positiv. Det du sänder ut får du tillbaka. Vad säger du till dig själv? Om andra? Vad säger du om andra, till dig själv? Vad säger du till andra, om dig själv?
Om du hade en aning om vilken skada du gör. Vilken nytta du skulle kunna göra! Hur bra du kan må. Vilken lycka du kan uppnå. Skulle du inte vilja det då? Inte så. Prata inte i negationer. Uppmana istället till vad du istället önskar. Önska är mäktigt. Men att se till att det verkligen blir är än mäktigare. Må styrkan vara med dig. Mig!
Vi har det inom oss. Om vi bara visste.. och vi vet. Men är allt för upptagna av att lyssna på nyheterna.
Redan från början av vår skapelse i livet är vi någonting uppbyggt av andra. Från två andra människor blir vi till och därefter är det hela tiden den direkta påverkan från andra, på oss, som gör dem till dem vi blir, är. Vilka är vi? Idag!
Tillsammans går vi vidare, vidgar våra vyer, breddar våra perspektiv, skapar oss någonting som vi tror är vår egna uppfattning. Vad tycker vi? Egentligen!
Vidare går vi tillsammans, mot sydligare breddgrader, sökande efter det som ska föreställa vårt liv, önskar finna det någonting som vi egentligen bara kan finna inom oss själva. Vilka drömmar stannar av? Inom oss!
Jag insåg att den jag blivit är på grund av yttre åverkan, av allt som hänt och påverkat.
Innan man blivit medveten om att man har fler än ett val finns där inget mer än ett. Det medvetna kan räkna ut det, medan det undermedvetna enbart grundar sig i en känsla. Så beroende på vilken känsla du känner styrs du hela tiden av denna, så länge du inte blir fri. Medveten. Upphör med att vara omedveten om att du när som helst kan ändra den, vem du är. Den du vill vara är den du egentligen är, utan påverkan av yttre åverkan. Välj det bästa instrumentet för uppgiften, slipa med det finaste sandpappret om du vill ha en slät yta.
Rätt och slätt. Det går lätt när inget motstånd finns. Släpp taget och ta emot gåvan som du är given. Ur energi är du kommen och ur energi ska du för alltid bli. Att vara! Lycka är att vara. Lycka är att finnas till.
Jag är fortfarande på första kapitlet i boken “Tänk dig fri” och orden stränger sig djupare in i mitt undermedvetna för varje dag som går. Veckorna stöttar mig framåt och tiden håller mig i handen.
Jag är en person som verkligen älskar bra citat. Det är oftast en eller ett par meningar fulla av komprimerad insikt. Favoriten just nu är: “Det jag trodde var jag var egentligen bara en period i mitt liv”
Hur orkar du? Hur orkar jag? Hur orkar vi? Det gjorde vi inte så allt upphörde att vara. Men ändå fortsatte livet som vanligt. Allt går vidare. Naturens lagar visar inte dig någon hänsyn när du behöver ta paus. Det känns som tiden står still, men allt går. Utom det som var. För det var då och inte nu. Nu är det för sista gången sagt över allt som hänt. Dags att se framåt utan att mista tillfällen som ges. Här. Inte där.
Tacksamhet. Mitt nya favoritord är livsberikande!
Jag har lärt mig min läxa och har egentligen ingenting att tillägga..
Text kopierad ur min fysiska dagbok, 29 december 2017:
Det är faktiskt himla läskigt att ha träffat en så underbar människa i mitt liv. Helt plötsligt blir jag sårbar på ett helt nytt sätt. Det här är någonting som jag aldrig tidigare har fått uppleva – jämlikt utbyte!
Plötsligt är jag nybörjare på mig själv, det jag gör och hur jag upplevs. Snart är det nytt år och jag ägnar de sista dagarna av år 2017 till att bejaka en mjukare framtoning av mig själv. Svårt? Njae, men jag inser hur galet omedveten jag är om vissa av mina sidor. Hur taktlös och okänslig jag kan ses och upplevas av stackars dig som vänligt lyssnar på mitt pladder..
Att se sig själv. Mig själv!
Plötsligt slogs jag av en känsla av att vilja gråta och bryta ihop men jag hejdade mig tvärt i sällskapet eftersom känslan kändes så djupt rotad inom mig själv. Efter att ha sårat dig genom min tanklöshet så kan jag inte försätta dig i en situation där “du får trösta mig” för det känns bara egotrippat. Kom karaktär! Håll din disciplin!
Jag får verkligen möta en känsla av medvetenhet i att inte vara odödlig. Precis som så tydligt beskrivs i boken jag just nu läser “Vägen till lycka” skriven 1962, är det döden som gör livet på jorden så betydelsefullt och kraftfullt i alla dess detaljer, eftersom det är tidsbestämt.
Jag tänker inte acceptera “rädslan av att mista” utan istället njuta av “tacksamheten för att få”.
Vi vet ingenting om vår angivna tid på jordelivet, så därför ska vi känna tacksamhet istället för rädsla!
OCH – jag är så tacksam för det här jag får uppleva. Det är skönt och behagligt med kärlek men det gör ont att såra.
Lärdom: Smärta är bra, för en gångs skull orsakad av mig själv. Vilket är påverkbart. Jag kan bara ändra mig själv. Bli medveten och ta smärtan som en lärare till att bli en bättre människa. Njut på vägen, i vardagen, på den här tiden på jorden!
När jag läser föregående inlägg och inser att jag redan hade glömt bort att jag skrivit det.
Jag trodde att jag tänkt skriva men avstått för att känslan var för hipe:ad och för tidigt att säga något om.
För att nu sitta på min fortsatta resa stenhög av mina egna måbra-hormoner.
Fast de är inte bara mina eftersom jag valt att välja delad glädje då det är dubbel glädje.
Att må bra tillsammans känns ju så mycket bättre eftersom man får chansen att höja varandras energier till en nivå utöver sin egen förmåga.
Energisk balans som lugnar, stimmar upp och förlänger den känsla jag saknat av att vara danshög.
Jag visste inte att jag saknat detta eftersom jag längtat efter någonting jag aldrig upplevt.
Tron försätter berg och drömmen om karma har slagit in.
Ta lärdom av ditt förflutna, önska dig innerligt om framtiden medan du njuter av nuet och innan du vet ordet av har någonting fantastiskt oväntat inträffat, fullträffat. Så himla nice!
Det att skynda långsamt i att ta sig tid att leva här och nu!
Själens spegel skvallrar så fint att till och med rädsla blir vacker. Om den bakomliggande känslan är så stark kan man till och med dra sig för att se personen i ögonen. Viljestyrka, känslostorm. Beslutsamhet, disciplin. Spärrad. Tacksam. Skönt!
Energitjuvar. Tar för att de inte inser hur de får andra att känna sig illa till mods. När man hör sig själv börja snäsa av dem har vi en tydlig indikation på att någonting är fel. Du mår inte bra. Inte de heller. Eller jo kanske gör de det, men i sådant fall på din bekostnad. För om du konfronterar dem kommer du att stöta på motstånd. För vem vill inse att man är en energitjuv. Förnekelse in i det sista och du får bara snällt lära dig att så är det. Räkna inte med att bli bemött så som du själv försökt bemöta.
När energin tar slut, se till att inte du tar slut!
Ironiskt nog fick jag häromdagen ett meddelande från en otippad person som önskade att hen hade lika mycket energi/ork som jag verkade ha. Hen hade läst mina senaste “inspirations”-inlägg och uppfattat det så. Vilket var helt korrekt. För jag känner mig så stark när jag är stark.
Men vad man lätt missar via inlägg på nätet är att det finns sämre dagar också. För alla. För vi är alla så lika i våra olikheter.
Idag blev en dag då jag fått ta konsekvenserna av mitt mörka förflutna. Som nästan ingen vet, har jag bränt ut mig själv i relationer, vilket lett till att om jag hamnar i en liknande situation som tidigare bränt ut mig, räcker det med så lite för att jag ska bryta ihop fullständigt. Idag blev en sådan dag.
Jag vet inte om det är positivt eller negativt att jag återigen i mitt liv lyckats behärska mig och stoppa tårarna innan de bränner hotande bakom ögonlocken. För tillfället känns det skönt. Men jag väntar i princip på att känslan ska brista.
När personer som inte känner till detta “bråkar” på mig. För det känns så. Är det ändå okej. Det är en känsla som inte slår så hårt för det blir bara en påminnelse och jag får chansen att stå upp för mig istället för att göra om samma misstag.
Men när personen känner mig så väl så att hen till och med är det som utlöste katastrofen, fick bägaren att rinna över, elden att utplåna allt och slutligen lågan att slockna. Då känns det mer. Betydligt mer. Stressnivån går upp till max med hjärtklappning och allt det där som bara är att googla på för att ni ska kunna få lite mer information om tillståndet.
När du vet. Ändå gör. Frånsäger dig ansvaret. Skyller ifrån dig och gör allt det som du själv säger att man inte gör mot någon. Synnerligen inte mot mig. Då tappar man allt. Jag. Då tappar jag allt.
Två på en dag. Idag. Helt slut. Helt slut och färdig och tom och full och HELT trasig i den del av mig som försöker så att vara en bra människa.
När det enda man vill är att ha lite förståelse.
Endast utbrända verkar kunna förstå detta.
Ändå stötande jag andra innan jag själv drabbades. Ändå behandlade jag andra som jag själv hade velat bli behandlad, då. Det där med att byta fokuspunkt, från sig själv och sina problem. För att det faktiskt finns andra här i världen än DU!
OCH nu sitter jag själv, i den situation där jag förstår känslan av att inte ha orken att kunna göra någonting annat än för sig själv. Mig själv. Styrkan som försvagades. Rena energier. Smuts i systemet. Orkeslös.
Vad är en tjänst värd när det enda man önskar sig är att bara slippa behöva ta eventuella “diskussionen”, konsekvenserna, eller vad det än är.
När man inte har någon energi kvar spelar det ingen roll hur mycket energitjuvarna försöker ta. Det enda ni gör är att slå. Varenda ord slår som en smäll på käften, en spark i magen eller ren terror i själen.
Välj dina ord och din inställning väl innan du i efterhand gjort dig skyldig till att ha tömt någons själ.. och skyller ifrån dig.
Jag tycker verkligen om dig, det gör jag verkligen. Men märkligt nog verkar jag tycka mer om dig när jag hör den där musiken som fyller mig med känslan av “romantisk komedi” och jag inser då plötsligt hur jag kanske varit kär i känslan och inte dig(?) i drömmen istället för verkligheten.
För i verkligheten är jag skurken den du bråkar och skäller på fast egentligen är det jag som bråkar och skäller på dig för att du får mig att känna mig dålig sämre inte tillräckligt bra inte som jag förtjänar önskar vill.. (!!)
Du tror aldrig på mig för att du inte tror på dig själv och visst behandlar vi andra som oss själva. Den förlängning av oss själva som nog många inte vill kännas vid Sanningens stund då rättvisan skall skipas då du inte längre kan vara den du tror att du är utan den du faktiskt bevisligen är genom att göra som du gör för handlingarna är starkare än ord och utan symmetri med det vi säger och det vi gör är den definitiva obalansen ett faktum pinsamt synlig naket avslöjande och ensam står vi med våra sämsta sidor utan någon att skylla dem på.
När jag senast stormade ut genom den där dörren slängde mig in i bilen och för en sekund tvekandes startade motorn och åkte raka vägen därifrån, det var då jag verkligen förstod hur illa jag gjort mig själv som inte förstod bättre.
Jag ville inte “ge upp” för det var så det kändes allt så overkligt verkligt och sant och skulle jag ge mig av fick jag känslan av att jag gav upp att försöka förstå.
Nu med perspektiv förstår jag att jag var förblindad av tanken inbillningen av den där romantiska komedin
danskär och avdomnad känslomässigt handlingsförlamad
apatisk i min alldeles egna romantiska tragedi
Nu har jag vaknat på avstånd kapabel att se känna förstå
Nu är det bara att fortsätta leva utan att försöka förstå för försöka duger inte antingen så är det eller inte antingen förstår man eller inte Jag förstår att jag inte visste bättre men det gör jag nu
Tack jag behövde verkligen den där kallduschen Vakna med en kalldusch Klarvaken!
Att följa nya vägar som visar sig mitt framför en är viktigt att göra. En lärdom rikare. Starkare. Mer målmedveten. Säker på vad jag vill. Mer klarsynt. Följer min tillit och tar mig snabbt loss från saker som tar mer energi än de ger. Aldrig fastna. Större lust till livet. Snabbare omdömesförmåga. Klarare självrespekt.
Vi ska komma ihåg att det alltid är lättare att hjälpa andra med deras problem än att hjälpa sig själv med sina egna. Därför tar jag ständigt ett steg i rätt riktning mot att aldrig låta det bli mina – problem. Desto mer du trasslar in dig i någonting desto rörigare blir det, precis så självklart som det låter. Det att skilja på vardagsrutiner, förhållningssätt mot sin omgivning och även andras, hur man förhåller sig till varandra, hur väl man vill någon och såklart sig själv. Hur väl man behandlar andra och så igen sig själv. Hur väl man ser andra och behöver jag ens skriva sig själv.
I förhållande till.
Varför kan jag klaga på mig själv så hårt när det gäller saker jag inte kan, samtidigt som jag inte riktigt ser vilken fantastisk begåvning jag har i andra saker. Ta till vara på dig själv och det du möter i livet.
Min gåva, som just nyss kom att bli väldigt tydlig för mig, är hur väl jag kan kan stå utanför min fysiska kropp. En mental styrka uppbyggd av nedbrytande erfarenheter. Det handlar bara om hur vi ser på saker. Ordet förnuft kom just nyss att få en ny betydelse för mig när jag ett efter ett lägger till ord av stor betydelse i en typ av lista.
Det har alltid varit “tillit”. Sedan har vi “förståelsen” som jag så starkt hållit kär, men förståelse betyder inte mycket utan “acceptans”. Så därför är detta det ord som kom att betyda så mycket för mig för ett tag sedan. Den starka känsla och även tillit som föds ur acceptans är mäktigare än jag någonsin har kunnat tro. Senaste tillskottet i denna lilla mycket betydelsefulla skara är just “förnuft” som jag närmast vill beskriva som visdom i praxis.
Allt är relativt och jag är hög på morfin! (solklar överdrift men jag går på smärtstillande och känner helt klart av en märkbar påverkan i kroppen)
Jag saknar ord men spyr ut mig stavelser ändå. Någonting triggar mig något fruktansvärt utan att jag förstår varför. Det är händelser i livet som dessa som utvecklar, utan att man vet varför eller till vilken nytta. Men i slutet har de alltid lärt en mycket. Det är jag och min Sill på Blädingevägen 14 och vi försöker hålla oss flytande i vår lilla bubbla. Expandera och väx, som människa, individ.
Orkar inte. Men det behövs inte för livet rullar på ändå. Sjukt jobbigt att känna energin sippra ut, likt läckor i självaste själen. Just nu är det HÄR OCH NU. Närvaro. Fantastiskt intensivt när lyckan intar första plats, sjukt intensivt när den där jobbiga känslan tränger sig på.
Lyckorus just nu är allt här som jordar mig. Hästarna på vila. Hemma på prio ett. On, off, on, off. Jag känner mig som ett levande praktexempel av glappkontakt.
Jag ÄLSKAR mitt nya hemma, med min Siilas. Men lika underbar som den känslan känns är det fruktansvärt när den andra delen av verkligheten knackar på dörren. Plötsligt drabbas jag av en enorm inombords panikångestattack. Det känns ju minst sagt att jag är levande då, men det är inget liv värt det.
När jag tänker efter är det inte rätt att sätta ordet “bitterljuv” som rubrik. Det är bara ljuvt. Att minnas är alltid skönare än att uppleva det, väl? För ont gör mindre ont. Skönt är skönare? Feel good-filmer tar mig ofta tillbaka till en känsla jag vill uppleva igen. Minns och tänker finna.
Jag tänker nu reda ut känslan i ett blogginlägg. För att det så sällan slår mig nu för tiden, den andra känslan, av att vilja skriva ned det.
Musiken, texten, kroppen, dansen. Den rätta känslan. Illusionen? Som en vän en gång namngav det, djävulens påfund? Om så är, vore.. Så är jag ändå övertygad om att goda känslor skall följas. Varför blir det inte så? Varför faller man in i vardagstugget och tappar allt det man så starkt trodde på? Lite som nyförälskelse. Jag är definitivt en drömmare, utan dess like. Inte så mycket av en romantiker, eller kanske är det precis ordet jag söker?!
Vad är det jag söker? Som saknas? Komplement? Rätt eller fel väg? Sätt ord på känslan..
Om det så må vara under en, för att vara trovärdig, för kort tid, så är det åtminstone bra mycket starkare än allt det andra som jag lever i, istället för att leva för.
För ovanlighetens skull ska jag ge mig på ett lite mer vanligt blogginlägg, eller kanske mer en argumenterande text. Om djur. Eller kött, som många känns vid dem…
Ja, det verkar inte bättre – alltså att jag har blivit vegetarian! Trodde du verkligen att det var riktat mot att; det inte verkar bättre än att många känns vid djur som kött och inte djur som djur. Levande eller död. Spela kvitta. Big deal? Snarare Big Meal!
Jag omformulerar meningen.
Nej, det verkar inte bättre. Ordpolis. Min egna bästa kritiker när det gäller de sämsta ting. Allt det bra gör väl ingen nytta att lägga energi på. Ansträngning. Jobbigt. Orka bry sig. Vem bryr sig om sig själv? Vem bryr sig om mig. Det är ingen fråga. Ett vanligt påstående.
Ansträngd och jobbig. Krysta och en vegan är född!
Varför bryr du dig? Jag tycker snarare att frågan skulle vara varför bryr du dig inte?
Vänta lite nu, skulle inte jag skriva “ett lite mer vanligt blogginlägg” – som vanligt går det sådär. Men bra. Fine. Då säger vi så.
Hur var det nu förresten. Du har alltså blivit vegetarian? Ja, det har jag. OCH skäms gör jag för att inte ha vaknat upp tidigare. Men bättre sent än aldrig heter det väl. Det är ingen bortförklaring, eller något inlindande för att det ska låta bättre i era öron eller för att jag ska verka bättre i era ögon, trots att jag ätit kött fram till bara för tre månader sedan. Bättre sent än aldrig är helt enkelt bättre sent än aldrig.
Den precisa känslan bakom detta blogginlägg kom till mig för nästan exakt en vecka sedan då jag, tillsammans med några köttätare, satt till bordet och åt middag.
Jag har innan dess, faktiskt redan vid min första RIKTIGT MEDVETNA vegetariska måltid, reagerat på nya friska och framförallt uppvaknande tankar kring köttätande. Jag testade vegetariska hamburgare och insåg att köttet som jag trodde var hamburger-rättens huvudingrediens och essens, inte var det. Sedan den dagen har jag varit vegetarian. Som snabbt övergick till att även äta mycket veganskt.
MEN med handen på hjärtat ska jag villigt erkänna att jag häromdagen åt “vanlig” smörgåstårta som innehöll räkor och tonfisk. Jag hade nämligen ett par dagar tidigare testat några sillbitar och tyckte faktiskt att det var gott, vilket jag inte trodde att jag skulle tycka eftersom själva vetskapen om att det är dött jag stoppar i munnen äcklar mig.
Äckelkänslan av att stoppa något dött i munnen infann sig redan efter en vecka som vegetarian. Det trodde jag inte. Eftersom jag ju i hela mitt tjugonioåriga liv innan stoppat döda djur i munnen, tuggat och svalt. Punkt. Känslan av att ha en klump i halsen. Sväljer saliv..
Sista punkten i bikten är lite tragikomisk då jag i kraftigt alkoholiserat tillstånd på Dansbandsveckan på Öland kände lukten av spagetti och köttfärsås när jag gick förbi en campingsstuga. Blev sugen, kände att jag var hungrig och frågade helt enkelt om jag fick smaka en tugga, vilket jag fick. Mums. Fillibabba. GULP! Jag har kött i munnen! Sedan infann sig onykterhetens lugnande inverkan och jag tänkte bara att; Jaja, nu är det ju ändå i munnen och uppenbarligen smakar det gott.. DOCK kändes känslan helt annorlunda när jag, efter att jag hade svalt, upptäckte köttrester i munnen. FY F*N! Jag är bara så glad att jag, avslagen av alkoholen, inte reagerade kraftigare än att högt för mig själv utbrista mitt missnöje och spotta ut köttresterna på backen medan jag gick hem mot husvagnen.
Slut på bikt. Jag har kommit på en sak. Jag är trött på att kalla döda djur som ska ätas upp för kött. Det är enbart en benämning, eller rättare sagt en omformulering, nej – inte ens det – det är ett påhittat ord för att ge det döda stycket djur du har på tallriken ett namn – kött!
Skriv djurets namn på förpackningen, dennes personlighet, ålder vid slakt, tillsammans med en bild, död eller levande – eller död och levande! Låt dina barn veta. Öppna ögonen och se du med. För du har också en gång varit ett barn som aldrig fick veta. Hjärntvättad. Just det ja, såklart även råvara, så de vet vad de köper!
Okej. Jag ska försöka binda samman detta som blev lika spontant som jag alltid skriver, helt utan planering.
Jag satt alltså tillsammans vid middagen med några köttätare. Som för övrigt valde att ta med sig en fläskfilé(!) i present/gåva(?) Kanske som “tack” för att de fick komma. Kanske var det tänkt att den skulle serveras på tallriken. Köttätarna valde att ge mig en fläskfilé trots att de visste att jag var vegetarian!! Desto mer jag tänker på det och nu när jag även skriver ner det känner jag hur ilskan växer inom mig och jag kan inte förstå hur människor tänker – ELLER INTE TÄNKER!! Förlåt att jag skriker men jag gör lätt det när det nått en viss gräns som inte är okej att pusha mig över. Det finns gränser och ni har just klivit över dem. Jag, “snäll som jag är” – DUM SOM JAG VAR – mesigt som fan rent ut sagt! Stå upp för dig och kliv för fan ut ur din comfort zon innan jag knuffar dig – HÅRT – i ryggen!
Tillbaka. Jag mottog vänligt mataffärspåsen med fläskfilén i. Ännu ett ord. Fläsk, för du är inte längre någon gris. Du är död. Mat. Akta dig för nu kommer jag och äter upp dig. Levande begravd i en värld där allt är accepterat så länge det mättar våra människomagar.
Det kändes märkligt att hålla i en påse som med sin färg dolde innehållet och veta att det låg något dött däri. Senast jag var med om det var då en av mina tamråttor dött och jag skulle bära ut henne i skogen för att begrava henne.
Exempel på råvara; Hon hette Teddie och var en snabb, liten och smäcker, ljusgrå råtta. Hon levde ett liv tillsammans med sin råttväninna Nolita i en stor bur och fick ofta vara ute tillsammans med sin ägare. Teddie somnade in i sin ägare händer på en smådjursklinik drygt 1,5 år gammal pga. sjukdom, hon föddes och dog i Sverige.
Ett till.
Han hette 0123456789 och var nötkreatur. Personlighet: Okänd. Färg: Okänd. 0123456789 tillbringade från två veckors ålder sitt “liv” i en gräslös fålla tillsammans med massor av andra nötkreatur där de utfodrades med så mycket kraftfoder att han fick frätskador på magen som förebyggdes med antibiotika, som också användes i tillväxtssyfte. 0123456789 slaktades 1,5 år gammal på ett slakteri efter att ha åkt en hemskt lång, stressande och trång sista resa med slaktbil som tog flera dygn. Han föddes och dog i USA. Välkommen till Sverige.
Inte ett till.
Det jag skulle komma fram till, var inte mycket i jämförelse med allt detta som blev. Men jag satt vid ett middagsbord med de som gav mig en fläskfilé, som jag försiktigt men framförallt respektfullt omsorgsfullt stoppade in i kylen tills den skulle åka med hem med gästerna igen.
Där satt vi och medan vi äter börjar de prata om hur god laxen de åt var. På tal om fisk började de prata om hur gott det är med havskräftor. På tal om havskräftor berättar då en av köttätarna en “rolig historia” om att kokta kräftor ju är röda men att havskräftor visst inte är det. För när de låg i kyldisken och mannen som sålde dem plockade upp en ur isbadet hajade köttätaren till när den röda kräftan, och som han trodde; kokta, plötsligt började röra på sig. Hihi. Haha.. (!!!) (???) Helt sjuka i huvudet. (Nej, okej kanske inte. Kanske var det att överdriva. För att vara hjärntvättad är faktiskt inte ens del..)
Var finns respekten för levande väsen. Min första givna tanke var bara: MEN HERREGUD STACKARS KRÄFTA!! Levande begravd utan att dö. Dödslängtan? Var går gränsen?
Sedan följde den ena kommentaren efter den andra hur mört det och det köttet är, hur det riktigt smälter i munnen och hur det kändes att skära i, tugga på. Perverst. Förlåt. Men jag mådde så dåligt ända in i själen att höra på detta. Jag ville inte skälla på någon, inte säga ifrån, inte predika, ingenting, annat än att gråta. Jag blev uppriktigt svart i hjärtat av att höra på hur accepterat det är att mätta våra magar med djurplågeri.
Snälla vakna!! Antingen, säg att detta är en dröm, eller snälla vakna upp och gör detta till någonting bättre. Bättre kan du!
Jag förstår att detta nog inte blev något speciellt uppmjukande intryck av de där vegetarianerna. Men det kom till mig. Så naturligt. Lika naturligt som känslan av att inte vilja äta ett djur du inte vet någonting om. Som dog för din hunger. Som led pga. din snålhet. För ekologiskt är alltid något men det är ju dyrare än vad kärleken är värd. Till vilket pris? Tänk, snälla tänk! Om och om igen.
Och om ni i vilket fall som helst ändå ska äta upp djuren så snälla ge dem den respekten de förtjänar. När de avlas fram, när de föds, växer upp, lever lycklig i alla sina dagar och en dag behöver avsluta sina dagar, transportera denne då med värdighet, välsigna och avsluta, be en bön och gör köttet till ett ord som är värt att användas, använd det med vördnad, med tanke på vilket djur det var, vem det var. Inte bara ett djur, utan en individ, av kött och blod, med själ, precis som vi.
Jag åt, som tidigare nämnt, också kött, ju så sent som denna vecka. Inte direkt stol, alls. Men jag gjorde det. Jag säger inte att alla MÅSTE bli vegetarianer. Inte heller att alla SKA bli. För man ska göra det man känner är rätt för mig, sig. Det jag menar är att alla BÖR bli vegetarianer. Åtminstone dra ned – radikalt – på köttätandet. Satsa på liv och inte livsberövande verksamhet. På djurens bekostnad. Men sist kvar står vi själva. För det enda vi tar med oss ned i graven är vårt jag. Låt det vara obefläckat. Gör om gör rätt. Förlåt. Dig själv. Dig deep. Depends on you. ‘n me. Us. We are all in this together.
vad vore en blogg utan bokstäver. vad vore bokstäver utan ord. vad vore ord utan mening. vad vore meningen utan poesi. vad vore poesi utan en blogg. vad vore en blogg utan mig. vad vore jag?
Vem är du? Den jag är.
