Egentligen vet jag inte vad jag vill skriva, ska skriva, tänka på, fundera över, spekulera kring. Men det händer så mycket att tankarna kommer ifatt mig vare sig jag vill det eller ej. Det där, här, med yoga och mediation kunde vara en idé. Trots att jag skjutit det framför mig en tid.
Men se nu finns det en betydelsefull skillnad som förändrar saker, förändrat saker. Jag väntar inte på det där samtalet, trots att jag hela tiden blickar mot telefonen. Jag skulle finna det lättande att veta att det aldrig skulle komma, men jag är så pass säker på saken att jag inte kan sluta titta. Det är precis det som gör mig galen, driver mig till vansinne, som uppehåller utan att ge stimulans, beroendet av någonting som jag inte känner något begär av.
Svårt att förklara men lite så är det..
Helt plötsligt finns det så mycket plats, att känna, att vara, utan att egentligen behöva göra någonting. Att gärna fylla upp det tomrum som inte är tomt men som lämnar plats åt så mycket annat, mer. Öppen för förslag..
Jag mötte min framtid idag, den var var vacker, solig, varm och trygg. En trygg famn i ett varmt hem tillsammans med soliga människor i en vacker värld. Vår värld, som jag känner till utan att veta ett skvatt om.
Vi möts, vi skiljs åt och vi återser varandra i alla andra utan att egentligen förstå det, förstå sig på det.. Varför bry sig?
Hungrig. Stillsam rastlöshet. Som om vinden blåser åt mitt hål, utan att vara hård, bara följsam, som svingar med mig när jag väl beslutar mig för att följa den.
Nya idéer som föds ur allting och ingenting, ingenting blir någonting, någonting blir allting, precis så som jag vill ha det. Allting som ingenting, ingenting som allting.
När de fragila nätterna återigen blir mina, och jag blir deras, en tillgiven tid som går igen, igen.
Godnatt min vän så föds vi tillsammans imorgon för att komma ett steg närmare varandra. Ibland finns det bara etthundra procent att satsa, ett hundra procent. 100 %, utan tvekan, “det råder ingen tvekan om att någonting behöver göras”
Två minuter för puss
