//www.youtube.com/embed/Q3VjaCy5gck//www.youtube.com/embed/XuBJ0QQ4dak
Livet är oförutsägbart.. och alltid ska jag börja med att dyka i de djupaste vatten. Utan att behöva kämpa för att hålla huvudet över ytan. Känslan av att befinna sig i ett djup, utan att sjunka. Med lätthet kunna ta ett djupt andetag i högan sky. Jag avskyr inte dig. Men du gör mig sällan gott. Känns fel att skriva, eftersom vi alla ursprungligen är komna ur samma stoft, gjorda av samma skrot o korn, x- och y-kromosom, er. Ni, vi, alla tillsammans.
Jag funderar numera på, varje gång jag passerar en människa och systematiskt tittar ner, bort, varför jag gör det, eller inte gör det, andra, tittar upp, mot, på. Systematiskt felprogrammerade i en värld full av syntetiska E-ämnen i maten vi äter och tillgjorda samtalsämnen om vädret som vi inte kan påverka. Väder, vädur, tid och rum, tid och otid. Ingenting lockar oss så som förmågan att ta tillvara på vår tid, få ut så mycket av varje minut, varje timme, varje dag. Ändå slarvar vi på, det vi var skapta till, att använda, vår hjärna. Ge uttryck för, beskriva, förklara, det vi var, är och kommer att bli. I vårt förra, nuvarande och nästa, liv. Ingen annan kan, det gör oss unika. Men istället tar vi oss friheten, och ser färdigheten, istället för utvecklingspotentialen, i människan. Ge uttryck för dina känslor, men då måste du börja med att känna efter, före.
Vi är de enda som kan ge uttryck i ett språk, det verbala, med ord. Intelligensen gav oss möjligheten till att göra vad vi själva ville, den fria viljan. Vi kan det som inga andra på denna jord kan. Vi kan gråta och skratta, ljuga och skämta, argumentera istället för att bråka, bruka våld.. och trots detta är vi de enda på denna jord som utplånar vår egen art, tar död på varandra, bråkar utan att argumentera, sätter ord på vår egen dåliga självkänsla och utplånar det som gav oss livet. Kärleken!
Varför kom vi till jorden? Vad var det som egentligen hände? Vad är det som händer nu? Vad är det som kommer att hända sedan? Ingen vet med säkerhet. Ingenting är för oss så säkert som vår egen existens och intelligens. Ändå saknas vi något, allt. Ändå är vi de enda som söker meningen med livet, utan att veta, för att vi inte vet, trots att vi anser oss veta bäst. Allt annat kallar vi överlevnadsinstinkter, trots att vi vet att ingen överlever livet.
Vi föraktar de som tar självmord, trots att de är de enda som verkligen får veta, varför vi levde och vart vi tar vägen, efter döden, och vidare.
Från djupet av mitt hjärta funderar jag över det som de flesta andra försöker undvika att tänka på. Meningen med livet. Känslan. Magkänslan. Säger mig att det vi fruktar mest är den enda sanningen.
Öppna ögonen och se dig omkring. Allt du har, istället för allt du inte har. Det finns ett ord som inte finns och det är vad som icke är. Se vad du har och förvalta det väl, förkasta det som, för dig, inte är av något värde, vare sig det är värderingar eller världsliga ting. Vädja om ditt liv, vårda din dag och ta hand om din kropp och själ. Det har du skäl till och det enda som är ditt är du så ta hand om dig själv!
