Isabellas blogg

Kanske jag i min ensamhet (läs enaståendehet!) skulle författa ett helt vanligt blogginlägg. En beskrivande text. I sådant fall skulle jag börja såhär:

En poets djupa intryck på sig själv genom sina insiktsfulla tankar, placerad på en balkong med utsikt över en uttryckslös innergård. Eftermiddag. Utan mat. Med lättfödda idéer om en hunger efter mer. Gav vika. Jag gör som jag vill. Luktar illa. Smakar gott. Ser bra ut. Känns skönt. Oansvarig och skamlös. Fräck. Fräna tankar och minst sagt tuff som röker utan att vara beroende. Ryker ihop med mina egna värderingar som skiftar drastiskt mellan att ta hand om mig själv utan att ta något ansvar över vad andra ska tycka. Ett självförtroende bräckligt nog för att bry sig om hur man uppfattas utifrån. Ytligt skadad. Innerligt förtrolig och otvungen till att hålla något hemligt. Konfidentiell. Privat utan att uttrycka sina innersta känslor. Intima ord om en gedigen genuin känsla. Ren. Äkta. Falskt opåverkad. Påverkad men oberoende. Ett konkret bevis på den definitiva sanningen om att jag inte kan skriva ett helt vanligt blogginlägg. Vem bryr sig. Inte jag.

Självkänsla. Utan att vara ensam. På egen hand. Klarar mig bra. Mår som jag förtjänar. Bra häng. Skön lördag. En beskrivande text som jag skulle avsluta såhär: Kunde mått sämre 😉

Det här var min bröllopsvals!

Känslan av att vrida om nyckeln och öppna dörren till lägenhetskorridoren där jag bor, klockan fyra på morgonen. Solen har börjat gå upp, ljumt ljust ute. Jag förnimmer lukten av just lägenhetskorridor i lägenhetskorridoren. En lukt jag blivit väl bekant med under mina år som tidningsbud tidigt om mornarna.

En idag ovanlig händelse i den förr ack så vanliga vardagshändelsen, ett jobb, en annan tid i livet, svunnen, försvunnen, lämnad och vidare går jag upp mot andra våningen där min dörr strax tyst ska låsas upp, öppnas, stängas och in i duschen ska jag, för att bli sådär skönt varm i kroppen så jag med lätthet kan somna när jag sedan lägger mig i sängen i de lite svala rena lakanen.

Kvällen, myten, legenden. Sanningen. Ingenting slår någon som ger tillbaka all den energi, om inte mer(?) som jag själv försöker ge genom dansen. Pardans. Tvåsamhet. Stillsamt energiskt, magiskt. Fåordigt, mångfaldigt, ömsesidigt, dock så tidigt i det som just funnits. Det klickade direkt.

Rädslan. Osäkerheten. Ödmjukheten. Skratten. Leenden. Känslan av att ta hand om. Känslan av att bli omhändetagen. Att ge sig hän, att få ge, att få få, ta emot, fåtaliga lyckas, får jag lov? Förstår inte varför men ändå är det glasklart och livet spelar oss alla ett spratt, ett spel, en lek, ett test, en fråga utan svar, tusen frågor med lika många svar, på alla, på allt, på vad, på dig. På mig.

Sorgen är icke att förakta, förminska, förbanna. Förana istället känslan av att känna, känslan av att leva, känslan av att känna att man lever livet. Modet i att våga, sanningen i att alla svar är de rätta för dig just där och då, här och nu.

Sluta grubbla och börja tänk, konstruktivt. Njut av de “tillfälliga mötena”. Njut av livet. Allting blir som det ska även om det inte blev som du tänkt, dig.

Njuter, med skräckblandad förtjusning. Det här kan vara dina ord. Återigen, igenom, känslan av att uppfatta vad andra känner.

Puss

När det plötsligt slår mig

skönt

hur allt fallit på plats

det har ordnat sig

för mig

i livet

Våga lita på dig själv

och andra

även om de inte talar sanning

så är det alltid sanningen att det de säger är det du ska lyssna till och hör se’n

Medan vännerna på hemmaplan snart bjuder upp till sista dansen skapar jag istället mitt eget dansgolv i en de mentalt utvecklande rörelser vars mönster visar vägen mot den framtid som är min och ingen annans.

Allt det som jag aldrig verkligen trodde att jag kunde vara är nu en lika självklar del av mig som mina egna höfter som rör, för, berör, förför och förgör. Allt förutom det andra, självklara, dör levande. Ett lyckligt slut på en olycklig början!

Tur för mig att jag har riktiga vänner
tur för mig att riktig vänskap varar för evigt

var vaksam på vilka du släpper in
slipp må sämre än du behöver

fint

finare

finast

är vi

Ibland har jag svårt att förstå
att jag själv valt det här
ibland tappar jag tron på både mig själv
och mänskligheten
ibland känns det som en evighet sedan
ibland känns det som om känslan finns där en hel evighet
ett evigt tjatande
ett evigt upprepande
Vad är det jag inte fattar?
Förstår!

Magkänsla på magkänsla och ändå lever jag i denna goda tro
som alltid sågar mig vid anklarna
de som vänder kappan efter vinden

de som inte var de man trodde
den känslan man trodde man hade men som inte var på riktigt
på låtsas på riktigt
en värld full av fällor
lätta att snubbla i
stupad
stympad
skalad
naken
bortgjort
och förnedrad
det jag inte orkar
mitt eget liv
mina egna val
skyll dig själv
och gör inte om det för då får du skylla dig själv igen!
Skuld, skam och skandal
men någonstans uppskattar jag att jag äntligen gråter
Tack London Grammar för inspirationen
så jag inte blir för söt
jag menar, så jag blir lite salt 😉
🙁

//www.youtube.com/embed/3FkApmj8K1M

Jag är inte utbränd och inget tillfälle har brunnit inne. Jag har tagit vara på, tagit på, kanske lite väl, bra, för dem, men inte för mig.

Men sanningen är att jag inte bara känner mig bränd, utan verkligen är bränd, inifrån och ut, av uttryckt trångsynthet utan insikt, utan omtanke. Ändå har denna undran om, om, alltid varit svaret på den självklara fråga som aldrig skulle behövt ställas.

Omformulera och släck inte elden, lusten, och låt alla de känslor av att känna sig bränd sluta brinna inne. Förkolna, askan efter det som jag brann för, de som jag brann för, dör, dog. Askan, jag låser in mitt hjärta i en ask.. Fråga mig inte hur jag egentligen mår!

Du är inte tuff när du gråter, men jag är inte tuffare när jag inte gör det. Ingen behöver känna sig bortglömd när man är ihågkommen. Ingen ska behöva känna frånvaron i någons närvaro.

Ett brutet löfte och brustet hjärta!

Känslan av att vara totalt misslyckad, liten, meningslös, värdelös och oälskad. Den parallella känslan av att få känna sig precis tvärt om. Att genom att höja sitt egenvärde ge sig själv allt det man aldrig upplevde att man tidigare fått.

Älska skoningslöst hämningslöst! Förverkliga dig själv och den du egentligen vill, kan och ska vara. Respektera dig själv som du respektabelt respekterat andra, våga lev, känn efter under tiden som du njuter av framtiden som just blev ditt nu.

Att ge sig hän åt glädjen och sorgen, lyckan och olyckan, allt det underbara överväldigande emellanåt, för alltid.

Kom ihåg det du skulle lära dig och lämna det som hände åt det förflutna. Låt det förgångna tillhöra gårdagen och dina drömmar fylla din morgondag. Nu är du redo att släppa taget och ge dig hän åt dig själv för att förlåta, tro och älska världen för att vi alla är lika betydelsefulla pusselbitar av vår gemensamma världsbild, trots att vi alla upplever den ur våra synnerligen personliga perspektiv. Puss

När ord är överflödiga
när tystnaden talar för sig själv
när allt talar för att känslan är det som räknas
eller var det tanken?

När alla hjärnspöken givit sig av och hela kroppen fylls av en hypnotisk känsla av våldsamt stillsam njutning, längtan och åtrå tillsammans med tillfredsställelse och avhållsamhet på samma gång. Omöjligt att beskriva, fullt möjlig att uppleva. Blunda, känn, schh..

Känslan av att ställa saker och ting till rätta
samtidigt som man ställer till det för sig
rätt som det är rättar det till sig
vare sig man gör rätt, eller fel, för sig

rätt att göra fel
rätten att göra fel
att ha rett ut något utan att ha utrett den sanna känslan bakom

rätta sig efter
orättvist
berätta inte för mig vem jag är
oförberett påverkad
opåverkad
en liten rättelse i det stora hela
det räckte mycket väl
nu har den rätta känslan underfundigt infunnit sig
jag tycker inte om dig!

Utan att ens veta varför
visste jag tydligen vad mitt undermedvetna talade om för mig
utan att ha en aning
fastän jag kanske borde
visste utan att tänka på

Med facit i hand och utan att förstå varför inser jag meningen med det som komma att visa mig vägen mot vad jag omedvetet dras till.

Magkänslan som skvallrade
avslöjade en känsla av missbehag angående vardagsprat
Hämmat hintande om en offentlig hemlighet som komma att leda till svaren på de frågor som jag skapat i mitt egna huvud. Opåverkat påverkande i en partisk opartisk frågeställning som gav sken av att vara ett påstående. Praktfullt och proffsigt, av min alldeles egna personliga och totalt kompromisslösa magkänslas påhitt.

På tal om det borde jag kunna bättre, än det där, än det här, än vad du tror, än vad jag vet.

Kram, eller inte..

När ingen har en aning om vad jag skriver, om, inte ens jag själv. När jag låter mitt undermedvetna ta över, beskriva allt det som rör sig, in-om mig, mitt medvetna undermedvetna om saker jag omedvetet tänker på..

Tänk på hur, tänk om (omtanke?) och tänk om du gjorde det du aldrig trodde du skulle göra. Gör om och gör rätt!

Jag har faktiskt den där lilla nerven av oro, känslan i magen, som skvallrar om min direkta påverkan av hur medvetet omedveten jag är av, att känna av, hur den oförutsägbara framtiden formas skall.

Med ett uppsminkat ansikte, fortfarande till synes naturligt, endast med en utjämnande, upplättande, men ändå aningens mörkande ton, ser jag mig i spegeln. Falsk skönhet på burk! Eyelinern jag önskar fanns naturligt, de markerande ögonbrynen, hudutslagen som äntligen lagt sig och som jag slapp, desperat, försöka dölja, alltid en flopp, men ansträngningen känns nödvändig. Idag utan desperationen, utan bara lättare tillsnyggad, tillknycklad, förvrängd och förbaskat snygg så länge håret ligger precis som det gör när jag lägger det tillrätta medan jag poserar fram spegeln. En bild hade med ens dödat det påklistrade självförtroendet, bildligt talat, ytligt sagt, sanningens ögonblick, det är känslan som räknas och snyggare är alltid bättre och bättre än mig själv går jag ut genom dörren och låser min borg bakom mig. Naken går jag ut mot nya äventyr som än en vardag kommer att erbjuda. Ärligt påklädd och utsmyckad med en känsla av att vara mig själv, ett skyltfönster fyllt av min egen självkänsla.

Se dig omkring!

En spännande resa, genom dagar fyllda av tid, tid fylld av ögonblick, ögonblick fyllda av liv, liv fyllt av mening, meningar fyllda av tankar, tankar fyllda av funderingar, funderingar fyllda av frågor, frågor fyllda av svar – svara mig när jag talar till dig!

Sussar sött i mitt öra. En känsla av ett lugn. Man kan lugnt säga att jag känner mer än jag ser, i allt, såg utan känsla för det du lade märke till.

Jag har ingenting att förlora men massor att förklara och det är förfärligt förargligt att jag för det första förbereder mig på att försvara mig inför er och för det andra för att det beror på att jag har försökt mitt bästa. Jag vill med det tänkta framförandet framför allt försöka förstärka oss. Kanske är min föraning bara att förkasta och om så är fallet står vi förbluffande tacksamma framför dig inför alla.

Intressanta ord idag är de samma som den oregelbundna känslobana som jag vandrat på genom denna dag. Melankolisk, euforisk, patetiskt egoistisk och barnsligt upprörd över en liten meningslös vardagshändelse som i och för sig inte hör till vanligheterna men som ledde till ett meningsfullt sammankopplade av livsöden. Otacksamt tacksam över ett under, som överträffade alla underligheter, för dagen, förklaringen bakom varför ingenting gick som det var tänkt men som i slutet blev precis som det skulle, utan att jag för den sakens skull kunde sätta en bock i min “att göra”-lista.

Ett livspussel fyllt av föränderliga mönster som formas av oss och genom det som händer. Mina fötter vilar inför än en dag, som komma skall, fylld av tid, ögonblick, liv, mening, tankar, funderingar, frågor och svar.

Svara mig när jag talar till dig och tala till dig som om jag svarade dig!

//www.youtube.com/embed/Q3VjaCy5gck//www.youtube.com/embed/XuBJ0QQ4dak
Livet är oförutsägbart.. och alltid ska jag börja med att dyka i de djupaste vatten. Utan att behöva kämpa för att hålla huvudet över ytan. Känslan av att befinna sig i ett djup, utan att sjunka. Med lätthet kunna ta ett djupt andetag i högan sky. Jag avskyr inte dig. Men du gör mig sällan gott. Känns fel att skriva, eftersom vi alla ursprungligen är komna ur samma stoft, gjorda av samma skrot o korn, x- och y-kromosom, er. Ni, vi, alla tillsammans.

Jag funderar numera på, varje gång jag passerar en människa och systematiskt tittar ner, bort, varför jag gör det, eller inte gör det, andra, tittar upp, mot, på. Systematiskt felprogrammerade i en värld full av syntetiska E-ämnen i maten vi äter och tillgjorda samtalsämnen om vädret som vi inte kan påverka. Väder, vädur, tid och rum, tid och otid. Ingenting lockar oss så som förmågan att ta tillvara på vår tid, få ut så mycket av varje minut, varje timme, varje dag. Ändå slarvar vi på, det vi var skapta till, att använda, vår hjärna. Ge uttryck för, beskriva, förklara, det vi var, är och kommer att bli. I vårt förra, nuvarande och nästa, liv. Ingen annan kan, det gör oss unika. Men istället tar vi oss friheten, och ser färdigheten, istället för utvecklingspotentialen, i människan. Ge uttryck för dina känslor, men då måste du börja med att känna efter, före.

Vi är de enda som kan ge uttryck i ett språk, det verbala, med ord. Intelligensen gav oss möjligheten till att göra vad vi själva ville, den fria viljan. Vi kan det som inga andra på denna jord kan. Vi kan gråta och skratta, ljuga och skämta, argumentera istället för att bråka, bruka våld.. och trots detta är vi de enda på denna jord som utplånar vår egen art, tar död på varandra, bråkar utan att argumentera, sätter ord på vår egen dåliga självkänsla och utplånar det som gav oss livet. Kärleken!

Varför kom vi till jorden? Vad var det som egentligen hände? Vad är det som händer nu? Vad är det som kommer att hända sedan? Ingen vet med säkerhet. Ingenting är för oss så säkert som vår egen existens och intelligens. Ändå saknas vi något, allt. Ändå är vi de enda som söker meningen med livet, utan att veta, för att vi inte vet, trots att vi anser oss veta bäst. Allt annat kallar vi överlevnadsinstinkter, trots att vi vet att ingen överlever livet.

Vi föraktar de som tar självmord, trots att de är de enda som verkligen får veta, varför vi levde och vart vi tar vägen, efter döden, och vidare.

Från djupet av mitt hjärta funderar jag över det som de flesta andra försöker undvika att tänka på. Meningen med livet. Känslan. Magkänslan. Säger mig att det vi fruktar mest är den enda sanningen.

Öppna ögonen och se dig omkring. Allt du har, istället för allt du inte har. Det finns ett ord som inte finns och det är vad som icke är. Se vad du har och förvalta det väl, förkasta det som, för dig, inte är av något värde, vare sig det är värderingar eller världsliga ting. Vädja om ditt liv, vårda din dag och ta hand om din kropp och själ. Det har du skäl till och det enda som är ditt är du så ta hand om dig själv!

//www.youtube.com/embed/tqXja497ZQo

Paus