Känslan av att vrida om nyckeln och öppna dörren till lägenhetskorridoren där jag bor, klockan fyra på morgonen. Solen har börjat gå upp, ljumt ljust ute. Jag förnimmer lukten av just lägenhetskorridor i lägenhetskorridoren. En lukt jag blivit väl bekant med under mina år som tidningsbud tidigt om mornarna.
En idag ovanlig händelse i den förr ack så vanliga vardagshändelsen, ett jobb, en annan tid i livet, svunnen, försvunnen, lämnad och vidare går jag upp mot andra våningen där min dörr strax tyst ska låsas upp, öppnas, stängas och in i duschen ska jag, för att bli sådär skönt varm i kroppen så jag med lätthet kan somna när jag sedan lägger mig i sängen i de lite svala rena lakanen.
Kvällen, myten, legenden. Sanningen. Ingenting slår någon som ger tillbaka all den energi, om inte mer(?) som jag själv försöker ge genom dansen. Pardans. Tvåsamhet. Stillsamt energiskt, magiskt. Fåordigt, mångfaldigt, ömsesidigt, dock så tidigt i det som just funnits. Det klickade direkt.
Rädslan. Osäkerheten. Ödmjukheten. Skratten. Leenden. Känslan av att ta hand om. Känslan av att bli omhändetagen. Att ge sig hän, att få ge, att få få, ta emot, fåtaliga lyckas, får jag lov? Förstår inte varför men ändå är det glasklart och livet spelar oss alla ett spratt, ett spel, en lek, ett test, en fråga utan svar, tusen frågor med lika många svar, på alla, på allt, på vad, på dig. På mig.
Sorgen är icke att förakta, förminska, förbanna. Förana istället känslan av att känna, känslan av att leva, känslan av att känna att man lever livet. Modet i att våga, sanningen i att alla svar är de rätta för dig just där och då, här och nu.
Sluta grubbla och börja tänk, konstruktivt. Njut av de “tillfälliga mötena”. Njut av livet. Allting blir som det ska även om det inte blev som du tänkt, dig.
Njuter, med skräckblandad förtjusning. Det här kan vara dina ord. Återigen, igenom, känslan av att uppfatta vad andra känner.
Puss
